Här följer ett utdrag om språket och socialkonstruktionism från min uppsats från psykoterapeutprogrammet på Göteborgs Universitet. Det handlar om det som för mig är kärnan i psykoterapi. Eller i språksystemisk psykoterapi ska jag skriva. Viss förförståelse runt de begrepp och hänvisningar som görs i texten underlättar förståelsen. Uppsatsen i sin helhet hittar du här
Språkets dynamik
Genom språket förmedlar och samskapar jag min och andras konstruktioner av verkligheten. Den konstruktion av verkligheten som jag därmed skapar kallar jag också i många sammanhang för min kontext. De konstruktioner av verkligheten som familjemedlemmar har med sig till familjeterapeutiska sessioner kan jag därmed också se som deras kontext. (Bavelas, J., Gerwing, J. & Healing, S., 2017; De Jong, P., Bavelas, J. & Korman, H., 2013)
Watzlavick, Bavelas och Jackson beskriver i sitt verk ”Pragmatics of human communication” fem centrala aspekter av kommunikation som bildar ett slags funktionsbeskrivningar; 1) man kan inte inte-kommunicera, 2) all kommunikation innehåller både ett innehållsbudskap och ett relationsdefinierande budskap, 3) relationer är beroende av hur vi kommunicerar, 4) yttranden består av digital och analoga budskap – vad respektive hur – därav att ett yttrande kan innehålla två motsägelsefulla budskap, 5) kommunikation är antingen symmetrisk eller komplementär. (Watzlawick, P., Beavin, J.H. & Jackson, D.D., 2011).
Karl Tomm, Humberto Maturana och Gregory Bateson
Karl Tomm har uttryckt att ”språket finns inte i oss – det finns mellan oss” (föreläsning på CFTC och här är en video där Karl Tomm bl.a pratar om språket och ‘relationell dynamik’). Språkets funktion är social. Att jag pratar blir meningslöst om ingen lyssnar. Det jag har sagt får inte mening bara för att jag har sagt det. Det får mening först när någon annan har lyssnat på och värderat det jag har sagt. Maturana skriver ”Everything said is said by someone. Every reflection brings forth a world”. (Maturana, H, F, Varela 1992, sid 26) När någon har sagt något har någon lyssnat, dvs varit i en observerande position, och språket blir meningsskapande i våra relationer och interpersonella interaktioner, vilket för mig kärnan i det socialkonstruktionismen hävdar: att verkligheten är socialt skapad i språket. Bateson menar att en viktig skillnad är den mellan kontext och dess innehåll. Ett ord kan bara förstås i den kontext som det uttalas som i sin tur bara kan förstås i relationen mellan de som talar. (G. Bateson, 1972).
Maturana och Varela skriver att språket från den talandes perspektiv blir beskrivningar av beskrivningar (språket sätter ord på – beskriver- det individen redan inför sig själv har ’beskrivit/definierat) och från den observerandes (lyssnarens) perspektiv blir lyssnandet att göra distinktioner av distinktioner (sin egen förståelse av den andres förståelse). Detta för att språket hänger ihop så som Bateson beskriver det. Ett yttrande kan bara förstås i sin kontext som i sin tur får mening i en relation. (Bateson, G., 2000, sid 400; H. Maturana & F. Varela, 1987, sid 211).
Wittgenstein – Språkspel
Wittgenstein formulerade sin teori om språkets funktion i vardagliga sammanhang som ett ”språkspel”. Wittgenstein skriver att det är ”—avsett att framhäva att talandet av språket är en del av en aktivitet eller av en livsform” (L. Wittgenstein, 3:e utg, 2012, #23, sid 21). Jag förstår begreppet ’språkspel’ som den vardagliga aktivitet av talandet som vi använder för att samskapa förståelse och mening.
Men Wittgenstein menade också att språket ofta leder till missförstånd då vi försöker tolka det som sägs. Han skriver; ”All förklaring måste bort, och enbart beskrivning träda i dess ställe” och ”Filosofin är en kamp mot förhäxandet av vårt förstånd genom vårt språk” (a.a, #109, sid 60). Jämför barnets språkinlärning. Det är från början enbart genom talandet som en beskrivande aktivitet som barnet lär sig språket. När barnet blir äldre börjar orden få en mer komplex innebörd av mening.
Jag minns själv ett moment från när jag var ca 7 år gammal. Jag och några kamrater lekte ta-fatt i trapphuset i 7 våningshuset vi bodde i. Nere i källaren fanns en stor tjock ståldörr där det stod ”SKYDDSRUM”. Jag förstod aldrig det ordet och läste det fonetiskt som bokstäverna bokstaveras; ”s-k-y-d-d-s-r-u-m”. Jag förstod alla bokstäver och kunde sätta ihop dem och läsa dem fonetiskt med dess grunduttal men det var obegripligt för mig vad det betydde. En dag klack det till i mig och jag stannade upp. Läste texten SKYDDSRUM fonetiskt rätt och förstod; ett rum att söka skydd i. Bokstäverna och ordet fick en mening som det aldrig tidigare haft för mig. Jag glömmer aldrig det momentet. Idag tänker jag på det som ett bevis för socialkonstruktionismens giltighet. Hade någon då, på den tiden, förklarat för mig att ’skydds’ (fonetiskt uttalat med bokstävernas grundform: s-k-y-d-d-s) är de små hålen i betongväggen inne i källarens rum hade jag sannolikt trott på det (en tid). Ett rum med skydds.
Steve de Shazer och Insoo Kim Berg – Lösningsfokus
Steve de Shazer och Insoo Kim Berg skriver att det ’språkspel’ som uppstår i en terapeutisk aktivitet är den enhet som vi kan analysera. De skriver att ’språkspel’ fungerar som ram runt möjliga ’meningsbeskrivningar’ och som gräns mot nonsenskommunikation. Utanför ’språkspelets’ ramar existerar bara nonsens, dvs meningslöst prat. (S de Shazer & I K Berg; 1992, sid 76)
Jag förstår det som att Wittgenstein menar att språket både kan förvilla oss och skapa begriplighet (de Shazer, a.a) och att det är först när språket skapar begriplighet som det blir meningsfullt och det är när handlingar och händelser återges i språket på ett konkret och begripligt vis. Mina distinktioner av familjens distinktioner behöver därför vara grundat i den ram som deras meningsbärande berättelser utgör och att jag som terapeut ska avhålla mig från att gå utanför den ramen. Det betyder inte att jag som terapeut inte kan intervenera på olika sätt. T.ex att jag kan initiera reflexivitet på olika sätt (se nedan) baserat på mina erfarenheter och min kunskap eller introducera hypoteser baserat på vår dialog, som jag tror kan vara terapeutiskt användbart för familjen. Det jag förstår som det viktiga är att dessa interventioner sker inom ramen för familjens meningsbärande berättelse och att det alltid är familjemedlemmarna som har tolkningsföreträdet om huruvida det är till hjälp eller ej.
Terapeuten kan således, med utgångspunkt från den ramen, göra ”distinktioner av distinktioner”, dvs skapa utrymme för reflexivitet genom sina egna observationer, yttranden om dessa och sina olika typer av frågor. På det viset kan terapeuten bibehålla neutralitet och samtidigt ta ansvar för sin roll som terapeut – dvs bidra till att familjen hittar lösningar på de problem som fört dem till terapin.
Karl Tomm talade ofta om vikten av att göra distinktioner av klientens distinktioner. De distinktioner jag gör både avgörs av och påverkar mitt lyssnande. (K. Tomm; föreläsning på CFTC). I den tredje artikeln i serien ”interventive interviewing” (K. Tomm: 1988) skriver Karl Tomm om ’strategisering’, dvs att jag som terapeut alltid måste välja vilken typ av fråga jag ska ställa, vilket avgörs av den distinktion jag gör, och det är en färdighet och ett förhållningssätt som utgör en viktig del av det terapeutiska hantverket.
Samtidigt betonar Karl Tomm vikten av att respektera familjens autonomi, dvs upprätthålla neutralitetsprincipen, som Milanoteamet utvecklade. Neutralitetsprincipen innebär en respekt för familjens autonomi, att avgöra om terapeutens reflexiva frågor accepteras eller avvisas och terapeuten accepterar familjens respons i detta. (Tomm, K., 1984/a; Tomm, K., 1984/b)
De-konstruktion och konstruktion
Uttrycket ’dekonstruktion’ kommer ursprungligen från den franske filosofen Jaques Derrida som hör till de tongivande filosoferna i den postmoderna epistemologin. Han använde begreppet dekonstruktion i ett större samhälleligt, politisk och filosofiskt perspektiv (Lawlor, Leonard, 1991). Dekonstruktion i familjeterapeutiska samtal syftar på att uppmärksamma och utforska skillnader mellan det uttalade ordet och dess olika möjliga meningsbärande innehåll.
Det är en av hörnstenarna i den socialkonstruktionistiska teorin: vår verklighet är en social konstruktion och kan alltså även de-konstrueras, genom att den mening individen har fäst vid en upplevelse, ett sammanhang eller en familjeproblematik, kan sättas i ett relationellt och kontextuellt perspektiv och ges ett nytt önskat meningsbärande innehåll. Därav de-konstruktion som begrepp. (Anderson, H., Brodin, C. & Hopstadius, K., 1999; Gergen, K.J., 2001; Shazer, S. & Berg, I., 1992, sid 79).
Michael White skriver att dekonstruktion i en terapeutisk kontext innebär att utforska en viss livserfarenhet i relation till dess kontrasterande erfarenhet. Till exempel en erfarenhet av svek kan utforskas i relation till önskan om tillit och förtroende. I den narrativa terapin är de externaliserande samtalen en väg att dekonstruera problembeskrivningar. (White, M, 2007)
Detta sammanfaller med det Karl Tomm syftar på med reflexiva kontextförändrande frågor. Reflexiva frågor, med intentionen att utforska problembeskrivningar i relation till deras kontextuella motsats, kan skapa en förändring i de distinktioner familjemedlemmar gör av problemet. (Tomm, K. 1987/b, sid 6)
Michael White skriver också om begreppet personlig agens som är en central aspekt i konstruktionistisk terapi. Begreppet Empowerment ligger nära och med begreppet personlig agens syftar Michael White på att stärka en familjemedlems egen motivation och drivkraft för att bli mer proaktiv i en problemlösande riktning. (White, M. & Karlsson, L.-C., 2012)
Begreppet de-konstruktion syftar alltså på en process där en uppfattning om problemet i familjen, dvs den konstruktion familjemedlemmar har gjort av problemet, utforskas på ett sätt där alternativa förklaringar och orsak-verkan samband kan upptäckas, som gör att den ursprungliga konstruktionen förändras. I en familj har sannolikt familjemedlemmarna olika unika uppfattningar och sätt att beskriva problemet. Genom att identifiera dessa skillnader (distinktioner) kan problemet dekonstrueras. Återigen är språket det centrala. Varje uttalande från familjemedlemmar och terapeuten ingår i deras gemensamma språkspel. (Shazer, S och Berg I.K, 1992). Baserat på Bateson att ett uttalande endast kan förstås i relation till sin kontext, (Bateson, G., 2000, sid 408) menar de Shazer och Berg att kontexten också kan förändras och därmed betydelserna i språkspelet. Genom reflexiva frågor om skillnaderna i familjemedlemmarnas kontextuella uppfattning om problemet och de beskrivningar familjemedlemmar gör kan förändringar ske i båda domänerna; problemets kontextuella uppfattning kan förändra den språkliga beskrivningen och språkets konstruerande av problemet kan förända den kontextuella uppfattningen. (Shazer, S. & Berg, I., 1992).
