Externalisering är en metod, eller snarare en intervention, som ingår i narrativ psykoterapi. Externalisering kan bidra till att klienter ser problem som separata från sig själva.
Var är problemet lokaliserat?
Det finns många sätt att beskriva skillnader mellan olika psykoterapeutiska metoder. Det jag skriver om i den här artikeln handlar om en skillnad i synen på var problemet finns. I individen eller utanför individen? Tänker vi att problemet finns i individen är det risk för att vi hamnar i skuldbeläggande. Det kan också bli en känsla av hopplöshet. Ett annat sätt är att tänka var de olika metoderna placerar “problemet”. Externalisering hjälper till att förändra denna synvinkel. En annan skillnad är begreppen “Den kontextuella modellen” respektive “Den medicinska modellen”. Mer om det nedan.
Flytta problemet utanför personen – externalisera problemet
Den medicinska modellen definierar olika psykologiska problem (t.ex ångest, depression eller beteenden) som fenomen innanför personens hud, inne i personens hjärna. På ett sätt är det ju helt logiskt att tänka så. Det är ju individer som har problem med olika typer av känslor och svårigheter. I den medicinska modellen ställs därför individuella diagnoser och psykoterapi erbjuds för att minska individens besvär. Externalisering, å andra sidan, positionerar problemet som utanför individen vilket är en bärande idé i narrativ psykoterapi. Ett försvar för diagnoser är att det kan kännas bra att få en förklaring och omgivningen får ökad förståelse. Men min erfarenhet av många års psykoterapeutiskt arbete är att diagnoser också kan skapa skuld- och skamkänslor och en känsla av hopplöshet (läs t.ex min artikel “Om friskt och sjukt.”). Det kan bli en negativ stämplande effekt av diagnoser. Jag är problemet och det synsättet utvecklas till ett narrativ – berättelsen om mig, mina svårigheter, om det jag inte klarar så bra.
Externalisering skapar ett alternativt synsätt
Jag gör den här interventionen i så gott som alla mina samtal, då det är så vanligt att barn, ungdomar och vuxna har lärt sig att problemet finns inom mig.
Så här brukar jag göra en externalisering av problemet.
Jag brukar börja med att fråga “Hur långt tillbaka i tiden behöver vi gå tills vi kommer till en punkt där du inte upplevde de här problemen?” Jag kan då ha ritat upp en livslinje på ett papper. Ofta blir svaret en punkt på livslinjen. Det började i högstadiet. Eller det började när farmor dog. I vissa fall kan det också bli ‘i februari i år’. Eller ‘när jag var 3-4 år för mina föräldrar hade alkoholproblem’. Eller ‘på mitt förra jobb’
Nästa steg blir att jag utforskar hur det var innan problemet kom in i ditt liv. Där säger jag något om att det är alltså skillnad på den du ÄR och det problem du upplever som har kommit in i ditt liv, för du har ju levt en tid där problemet inte fanns i ditt liv. Skulle vi kunna se det så (och där ritar jag en streckgubbe/gumma figur och så ritar jag en cirkel utanför personen) att nån gång kom problemet in i ditt liv (och så skriver jag in problembeskrivningen i cirkeln utanför personen) och det problemet har skapat många negativa konsekvenser för dig. Där brukar jag se leenden och därifrån får vi ett helt annat samtal, där jag och min klient bildar parti för att hantera ‘problemet’. Där är externaliseringen gjord.
Utforska det externaliserade problemet
När vi har kommit så här lång, börjar vi utforska problemet utifrån dess beteende, dess avsikter mot personen, de konsekvenser problemet skapar. Det blir att utforska när problemet ‘lyckas’ och är ‘framgångsrik’. På det viset ger vi det externaliserade problemet ett ‘väsen’. Det agerar utifrån en egen agenda; att ställa till det för klienten. Vi kan då ge problemet en benämning. Varianter jag har hört är ‘det stormiga havet’, ‘det mörka molnet’, ‘skitgubben’. Vi kan också identifiera situationer där problemet är mindre lyckosam och framgångsrik. Ibland lurar klienten problemet. De situationerna utforskas noga.
Narrativ psykoterapi
Jag är förtjust i den narrativa terapins idé om att externalisera problemet och att se problemfenomenet som ett narrativ, dvs en berättelse om dig som är problemgenomsyrad. Det blir en smal berättelse om dig men en berättelse som påverkar dig väldigt mycket. Berättelsen har satt klorna i dig och vi behöver stärka de andra berättelserna. De om din motståndskraft, din strävan att bli av med problem, de stunder då problemet inte lyckas så bra och vilken person du blir då
Det är ett väldigt icke-patologiserande arbetssätt – alltså ett arbetssätt som mobiliserar styrkor, resurser och salutogena faktorer i ditt liv och därför mycket hjälpsamt för personer.
