Den här artikeln om språket i psykoterapi handlar om mycket om socialkonstruktionismen och de psykoterapeutiska metoder som bygger på dess filosofiska inriktning och epistemologi. Mer om det nedan. Läs gärna min andra artikel om språket och socialkonstruktionism. Språket i psykoterapi är en intressant aspekt av detta.
En viktig aspekt på vad som skiljer människan från andra däggdjur är vårt språk. Det är ju också starkt förknippat med hur vår hjärna har utvecklats. Vi kan bl.a observera, reflektera, omformulera, konceptualisera, skapa mening och begriplighet och framförallt förmedla oss genom språket. Den vetenskapsfilosofiska inriktning som fokuserar på språkets betydelse och hur vi begripliggör och skapar sociala koncept för verkligheten, är socialkonstruktionismen.
Ett uttryck jag ofta tänker på är att vi människor ”ser världen utifrån sin egen utsiktspunkt ”. Dvs att vi alla konstruerar vår tolkning av verkligheten utifrån våra erfarenheter och vår kontext, dvs våra relationer och det samhälle/land/världsdel/kultur/religion/politik/historia vi tillhör. Att förstå språket i psykoterapi kan hjälpa oss att bättre navigera dessa konstruktioner.
Atta vara i klientens kontext – dvs i klientens språk i psykoterapi
För mig som psykoterapeut har detta stor betydelse. När jag började studera lösningsfokuserad psykoterapi fördjupades min insikt om hur avgörande det är att jag som psykoterapeut befinner mig ”i klientens kontext”. Med det menar jag att jag vill befinna mig inom klientens ”språkliga domän”. När jag lyssnar på en klients beskrivningar av problem, önskad förändring, styrkor o resurser och tidigare lösningsförsök lyssnar jag på de exakta orden klienten använder. Språket i psykoterapi handlar alltså mycket om att befinna sig i klientens värld, vilket är centralt i att förstå språket i psykoterapi.
Den icke-vetande positionen – en annan aspekt av språket i psykoterapi
En terapeutisk hållning här är att ”inte förstå” (The not knowing position). Dvs, jag behöver avstå från att göra tolkningar av vad min klient säger, utan i stället ställa följdfrågor där jag får konkretiseringar, exemplifieringar, konsekvensbeskrivningar kopplat till beskrivningar av känslor, tankar och beteenden samt sociala relationer. Alla dessa beskrivningar kan falla in i tre olika teman: Problembeskrivningar, Styrke och Resursbeskrivningar samt beskrivningar Önskad Förändring. Utifrån varje tema kan vi utforska skillnader kopplat till mina känslor, tankar, beteenden (positiva och negativa) samt mina relationer. Härigenom kan vi bättre förstå språket i psykoterapi.
Lyssnandet är alltså centralt. Men man kan lyssna på olika sätt. Ett mänskligt fenomen är att vi lyssnar mer till beskrivningar som stämmer överens med det jag redan tror mig veta, vilket kan leda mig till att dra slutsatser som inte hjälper klienten. Ett sätt för mig att säkra upp att jag lyssnar inom klientens ”språkliga domän” är att återanvända klientens exakta ord/meningar i mina följdfrågor för att få förtydliganden, konkretiseringar, konsekvensbeskrivningar kopplat till tankar, känslor, beteenden och relationer. Detta är en viktig del av språket i psykoterapi. Att verkligen förstå språket i psykoterapi kan göra stor skillnad.
Exempel på språket i psykoterapi
Ett exempel: (K är klient och T är Psykoterapeuten)
K: Ibland känner jag bara att min partner inte lyssnar på mig och när jag försöker förklara det för hen blir hen bara arg. Hen verkar inte vilja förstå och jag…..(Paus)…. orkar snart inte mer……
T: Ok…Kan du beskriva, ….vad är det viktigaste du vill att hen ska förstå?
Reflektion; här öppnar sig det som kallas för ”en gaffel” – flera teman i samma mening där terapeuten måste välja väg: känner inte lyssnar på, blir arg när jag förklarar, verkar inte vilja förstå, orkar snart inte mer. Reflektion om terapeutens val: följdfrågan blir framtidskopplad och kan öppna upp för reflektioner om hur partnerna skulle kunna förmås att lyssna till klienten. Andra tänkbara frågor: ”vad konkret är det som får dig att tänka att han inte verkar vilja förstå?”, ”vad i hans beteende är det som får dig att känna att han inte lyssnar på dig?”
Det finns också läge för en ”positiv omformulering”: ”Du säger att du snart inte orkar mer….samtidigt är du här för att du vill en förändring….vad får dig att orka det?” Att använda sådana tekniker visar djup förståelse av språket i psykoterapi och hjälper klienten framåt.
Val av frågor som kanske är ex. på att gå utanför/bort från klientens språkliga domän:
”Hur påverkas du av allt det här?”, ”Hur länge har det varit så här?”, “Vad är det svåraste för dig i detta?”
Det är framförallt i de terapimodeller som utgår från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv jag är förankrad i. Det kallas ibland också för ”språksystemiska modeller” och dit hör lösningsfokuserad psykoterapi, Narrativ terapi, det som kallas för ”Collaborative Dialogical therapy”, dvs samskapande, dialogisk terapi, samt systemisk familjeterapi med rötter i den sk. Milanoskolan. Alla dessa terapimodeller har sina egna sätt att använda språket i psykoterapi.
