Samarbete för Trygghet – kompetensutveckling för socialtjänstens barnskyddsarbete.

 

Förhållningssättet i centrum

Framgång i barnskyddsarbetet styrs av att vi lyckas etablera en samarbetsallians mellan oss och familjen samt mellan oss och andra professionella involverade i kontakten med familjen. För detta finns det klar och tydlig evidens.

Att vi lyckas etablera en sådan allians, handlar mer om förhållningssätt än om teknik och metoder. Därför är det viktigt att socialarbetare har en god kunskap om det systemiska, narrativa och lösningsfokuserade förhållningssätt som har visat sig vara så konstruktivt i socialt arbete.

Samtidigt är det mycket viktigt att socialarbetarens konkreta hantverk bygger på bra metoder, som används på ett skickligt sätt. Det gäller i samtal med barn, i föräldrasamtal och i möten med nätverk. Att hantera risk- och skyddsfaktorer är kärnan i barnskyddsarbetet och det arbetet behöver göras med både stringens och empati.

Att barnskyddsarbetet tillhör ett av de mer komplexa områdena inom socialtjänsten är väl känt. För familjen kan kontakten med socialtjänsten ofta upplevas negativt och för socialtjänsten kan kontakten med familjen ofta upplevas svår. Det är viktigt att socialarbetare, i denna komplexa dynamik som barnskyddsarbetet skall utföras i, kan göra balanserade och adekvata bedömningar. Därför är det viktigt att socialarbetare utvecklar ett uppskattande förhållningssätt som också lyfter fram familjens förmågor. Att ha ett förändrings- och framtidsinriktat förhållningssätt där framtida trygghet och välbefinnande för barnet står i centrum är en av de viktigaste delarna i arbetet.

För att kunna utveckla barnskyddsarbetet i organisationen behövs ett helhetsgrepp där minst tre områden ingår i vårt gemensamma utvecklingsarbete:
– Personalens värdegrund och förhållningssätt
– Kompetens, färdigheter och metodik
– Bemanning och stabilitet i organisationen och skapandet av ett uppskattande organisationsklimat

Stärk familjens förmågor

När vi arbetar med risk- och skyddsfaktorer är det avgörande att vi på ett rättvisande sätt kan identifiera det som är problem i familjen och hur det påverkar barnens situation samt vad som fungerar bra och är skyddande beteenden i relation till problemen. I BBIC konceptet är mottaglighet ett begrepp som syftat till vilken förändring som behöver ske i familjen och vilken motivation föräldrarna har till att arbeta för att uppnå denna förändring. I detta ligger dels att identifiera det föräldrarna behöver göra rent konkret för att förändra situationen och vilket stöd de kan behöva för att nå dit. Detta handlar mycket om att mobilisera föräldrars och anhörigas styrkor och resurser.

De känslor, tankar och beteenden som har skapat problem kan inte vara de känslor, tankar och beteenden som skapar lösningar på problemen. Därför är det viktigt att vi har ett resurs- och styrkefokuserat perspektiv i vårt arbete parallellt med fokus på risker och problem. Den balansen är avgörande för framgång i arbetet.

Ladda ner texten som PDF

Samarbete för Trygghet är resultatet av drygt 10 år s arbete inom utbildning och handledning i ett lösningsfokuserat och systemiskt barnskyddsarbete, Signs-of-Safety. Vi anser oss under dessa år ha skapat en svensk version av Signs-of-Safety. Efter införandet av licenskrav och höga licensavgifter för att använda begreppet Signs-of-Safety, har vi valt att fortsätta arbetet under begreppet Samarbete för Trygghet – SFT. Det är ett koncept och en arbetsmetodik för främst utredning, behandling och familjehemsvård i barnskyddsarbetet. Det kan även med små justeringar implementeras i andra områden inom socialtjänsten som till exempel på familjerättsenhet och vuxenenhet.

SFT – kompatibelt med BBIC.

SFT är ett arbetssätt för alla typer av ärenden som riskerar barns utveckling, omsorg och välbefinnande vi vanligen stöter på: Våld i nära relationer, psykisk problematik, missbruk, kronisk omsorgssvikt, svagbegåvning med mera. De arbetssätt som inspirerat SFT är systemiskt och lösningsfokuserat, narrativt, styrkebaserat, empowerment, signs-of-safety, evidens runt risk- och skyddsfaktorer. SFT är helt kompatibelt med BBIC-konceptet och kan starkt bidra med metodik och tekniker som stärker och underlättar arbetet utifrån BBIC.

Samarbete för Trygghet bygger på 9 centrala principer:

  1. Stärka barnperspektivet i familjearbetet.
  2. Ett systemiskt/narrativt och lösningsfokuserat arbets- och förhållningssätt.
  3. Relations- och samarbetsbyggande färdigheter.
  4. Metodik som skapar konkretisering, tydlighet och begriplighet.
  5. Ett källkritiskt, analytiskt och reflexivt tänkande.
  6. Nätverksinvolvering i utrednings- och behandlingsprocesser.
  7. Koordinering och samordning av alla professionella kontakter.
  8. Ett närvarande, utvecklande och stödjande ledarskap.
  9. Ett uppskattande och lärande organisationsklimat med fokus på metodfördjupning.

Att utbilda personalen i det förhållningssätt och arbetsmetodik Samarbete för Trygghet står för bidrar konstruktivt till kompetensutveckling inom socialtjänsten. Några viktiga mål i kompetensutveckling SFT bidrar till är att:

  • Stärka det systemiska, narrativa och lösningsfokuserade förhållnings- och arbetssättet i barnskyddsarbetet.
  • Förankra det konkreta och praktiska barnskyddsarbetet (risk- och skyddsbedömning, utredningsmetodik och familjebehandling) i metoder som enligt evidens fungerar och är framgångsrika i utredning, behandling och familjehemsvård.
  • Ge socialarbetare en gedigen vidareutbildning som förenar teori, praktik och personlig utveckling.
  • Ge organisationen stöd i en långsiktig implementering och ”kulturförändring” av det sociala barnskyddsarbetet genom ett kontinuerligt metodstöd.
  • Ge ledningen verktyg för och stöd i en implementeringsprocess över tid.

Om Tomas Embréus

Tomas Embréus har gedigen praktisk erfarenhet – han tog sin socionomexamen 1983, och arbetade därefter med ungdomar under några år. Därefter arbetade Tomas i tio år med yrkesinriktad rehabilitering och psykosocialt stöd/stödsamtal till vuxna långtidssjukskrivna.

1995 tog Tomas steget över till barnskyddsfrågor, och har sedan 2008 utbildat och handlett socialarbetare i systemiskt, lösningsfokuserat förhållnings- och arbetssätt på heltid. Under hela tiden har detta varvats med direkt klientarbete. 2013 – 2015 var Tomas licensierad Signs-of-Safety utbildare och konsult. Ett samarbete han lämnade 2016, då han ville utveckla det systemiska, narrativa och lösningsfokuserade förhållnings- och arbetssättet under begreppet Samarbete för Trygghet

Några av Tomas milstolpar.

  • Socionom sedan 1983 och auktorisation 2000.
  • 2-årig steg-1 utbildning 1994-2000 .
  • 1-årig utbildning i lösningsfokuserat arbetssätt 2002.
  • Flera utbildningar i Signs-of-Safety från 2000-2015.
  • Ben Furmans ReTeaming utbildning 2008.
  • 3-terminers systemisk handledarutbildning 2008.
  • Hösten 2017 påbörjat den 3-åriga legitimationsgrundande psykoterapiutbildningen med familjeinriktning på Göteborgs Universitet.
  • Dessutom: 30 p utbildning i arbets- och organisationspsykologi, 15 p teorier och metoder i socialt arbete, flera kortare och längre utbildningar i psykosomatik, kristerapi, stressmanagement och psykosocial arbetsmiljö.

Förhållningssätt, värdegrund och etik.

Tomas förhållningssätt och värdegrund är förankrade i de systemiska och lösningsfokuserade modellerna samt i styrkebaserat, narrativt, salutogent och empowermentbaserat tänk i arbetet. Tomas har lång erfarenhet av barnskyddsarbete och har alltid varit angelägen om att utveckla ett arbetssätt där vi arbetar i allians med familjen. Helt centralt är fokus på barnens situation i familjen. Utrednings- och familjestödsarbetet ska vara begripligt, konkret och tydligt för familjen. Dessa processer ska bygga på ett delaktighetsfrämjande, transparent och respektfullt arbetssätt. Strävan är att skapa ett gemensamt fokus med familjen.

Tomas skriver:

”Etik har för mig en grund i människosyn och i hur jag definierar mig själv som professionell och de personer jag möter som ”klienter” i min profession. Min värdegrund handlar om att de jag möter i min profession skall mötas med respekt, ödmjukhet och av min strävan att göra mitt bästa för att mötet med mig ska vara konstruktivt. Jag vill att människor ska känna sig mer kompetenta efter vårt möte än före – inte tvärtom. Jag anser att jag som socialarbetare och terapeut ska vara ärlig, uppriktig och transparent. Jag tänker att mina frågor till klienter har två syften: dels att de ska höra sina egna svar och dels att jag ska få information. Om mina frågor är bra frågor kan deras svar bli förändrande i positiv riktning. Jag tänker att människor innerst inne har svar på de viktigaste frågorna – men dessa frågor kanske inte har blivit ställda. Det är mitt jobb att försöka hitta dessa frågor. Ibland behöver jag klientens hjälp med att hitta dem. För att göra det måste jag vara medveten om att mitt arbete alltid är ett samskapande. Jag är inte expert på klienters liv, men jag kan utveckla mina färdigheter och expertis i professionella utredande och terapeutiska samtal.

Jag tänker, som så många av mina systemiska kollegor, att det inte finns en sanning, utan det finns versioner av olika sanningar (universa/multiversa). För mig är det en av grunderna i socialkonstruktionismen, dvs att vi genom språket förmedlar den bild av verkligheten som jag har uppfattat den. Kunskap om mellanmänskliga relationer är därmed något som inte står neutralt utan är skapat i språket och processat i dialoger på olika plan. Denna kunskap är därmed inte heller statisk utan kan alltid förändras vilket är det som gör förändring möjlig. Tage Danielsson skrev ”utan tvivel är man inte riktigt klok” och det citatet skrev jag ut i stora bokstäver och tejpade upp ovanför dörren på mitt kontor. Jag tänker att jag inte ska förstå för fort utan låta tvivlet få mig att fråga mer, lyssna mer, vara mer nyfiken och se vart den inställningen leder mig – och klienten. Mina etiska grundvärderingar handlar också om att inte tro att jag vet bättre än familjemedlemmar om vad som är bäst för dem.

Jag tänker på ett citat från boken Therapeutic conversations av Stephen Gilligan, Reese Price i kapitlet ”Beware the Sirens song – The AGS Comission model” av Ernst Salamon, Klas Grevelius och Mia Andersson där de skriver att ”ett problem är en persons önskan om en förändring som han eller hon inte vet hur hon ska uppnå” – och jag har lagt till ordet ”ännu” till den meningen.

Min mångåriga bakgrund som socialarbetare i utredningsgrupp inom socialtjänstens barnskyddsverksamhet har inneburit att ta ett myndighetsansvar för det utsatta barnet. Mitt utredningsarbete ska då vara så rättvisande som möjligt och jag anstränger mig för att göra mitt utredningsarbete en delaktighetsstyrd, transparent, tydlig och konkret process utan att tappa mitt barnperspektiv. Som socialarbetare i barnskyddssammanhanget är mitt huvudmål framtida trygghet för barnet. Det är viktigt för mig att inte för snabbt dra stora slutsatser utan att det finns ett tydligt stöd för dessa slutsatser. Att upprätthålla det källkritiska förhållningssättet, att fråga mer, att lyssna färdigt och att låta alla familjemedlemmar komma till tals är delar i mitt förhållningssätt. Det finns också lägen när jag måste ingripa med den myndighetsmakt som ansvaret för barnperspektivet innebär och min etiska/moraliska strävan är att så långt det är möjligt göra det i samarbete med barnets vårdnadshavare/föräldrar och nätverk. När inte det går måste jag agera för att skydda barnet – det blir ett etiskt/moraliskt ansvar i relation till det utsatta barnet.

Domänteorin sammanfattar hur jag tänker om kopplingarna mellan mina etiska/moraliska grundvärderingar, det jag är skyldig att ta ansvar för utifrån min professionella roll och hur jag med mina klienter samskapar den kunskap som krävs för att göra den analys och bedömning som jag är skyldig att göra som socialarbetare i myndighetsutövning. (The systemic domains of action and the question of neutrality P. Lang, M. Little och V. Cronen).”

Utredningen är ett medel – inte ett mål.

Utredningen är ett medel för att åstadkomma den förändring som barnet kan behöva. Familjebehandling ska handla om att stödja familjen att uppnå den förändring utredningen har visat behov av som familjen också själva formulerat. Utredning och familjestöd blir därför delar av samma processkedja. En potentiell förändringsprocess inleds från första kontakten med familjen och länkas över till en familjestödsinsats

Varaktig förändring är möjlig – om klienten formulerat målet.

Varaktig förändring är mer sannolik om klienten själv formulerat målen för förändringen. Många gånger behöver vi socialarbetare hjälpa till i den processen – våra frågor får vårdnadshavare och andra vuxna att reflektera över den situation de befinner sig i och hur den kan förändras.

Att tala om för vårdnadshavare och andra vuxna runt barnet vad som ska förändras är däremot inte ett bra förhållningssätt. Det grundar sig på en tro att socialarbetaren vet bättre än barn, vårdnadshavare och andra vuxna runt barnet vad som är bäst för dem. Det är bättre att inta en utforskande position; ställa frågorna och låta familjen komma med svaren.

Dock finns det lägen där vårdnadshavare och nätverk inte klarar att tillgodose barnens behov och välbefinnande. Socialtjänsten har då i många lägen möjlighet att använda den myndighetsmakt lagstiftningen ger.

Samma förhållningssätt fungerar i ungdomsarbetet – med den skillnaden att mycket större hänsyn måste tas till den unges egen integritet, och att denne också ofta är mer medskapande till den situation som har uppstått i hens och familjens liv.

Tomas har ett starkt engagemang för att utveckla förhållningssätt, metoder och färdigheter i utrednings- och familjebehandlingsarbetet inom socialtjänsten baserat på ovanstående förhållningssätt, värdegrund och etik. Hur vårt arbete utförs och uppfattas handlar väldigt mycket om detta.