Om mig

Presentation av Tomas Embréus

Jag utbildade mig till socionom på Umeå Universitet från januari 1981 till juni 1983. Efter ett sommarjobb på socialjouren i Jönköping 1983 flyttade jag till Trollhättan. Jag hade fått jobb på Trollhättans Kommun, socialförvaltningen, som ’projektledare’ för Klara-projektet. En verksamhet för ungdomar mellan 20-25 år med social problematik. Utformningen av verksamheten var att ungdomarna sysselsattes i två arbetslag med två arbetsledare från Parkförvaltningen. Ungdomarna röjde sly i skogar runt Trollhättan eller rensade ogräs längs Riksväg 45 genom Trollhättan. Jag insåg snart att det här inte är en verksamhet som jag vill bedriva, så jag startade upp ett förändringsarbete. Efter nödvändiga beslut kunde jag starta upp en verksamhet med två socionomkollegor. Vi och ungdomarna började renovera en lokal för våra behov och därefter fick ungdomarna beredskapsarbete på olika arbetsplatser i kommunen, med handledare som vi hade regelbunden kontakt med. Varje vecka hade vi gruppsamtal och individuella terapisamtal.

SAAB, som var kommunens största arbetsgivare, samarbetade med kommunen i vad som kallades ’projekt-50’. De lovade oss att 50 ungdomar per år, som hade gjort sociala framsteg, skulle anställas på SAAB. Varje månad hade jag regelbundna samtal med personalavdelningen på SAAB och många ungdomar fick jobb där. Personalchefen på SAAB uppskattade vårt samarbete och erbjöd mig anställning i vad som skulle kunna kallas ’en kuratorsroll’ på företaget. 1985 började jag jobba på SAAB. Det blev 5 lärorika år. Och mycket kontakter med försäkringskassan och AMI. 1990 startade Arbetsmarknadsverket en konsultorganisation vid namn ’Arbetslivstjänster’. Jag hade ett mkt gott samarbete med AMI och blev erbjuden anställning där som beteendevetare och jag var där i fem år.

Det blev startskottet för min psykoterapeutiska bana. Jag började på ’Grundläggande psykoterapeututbildningen, Steg-1, i psykodynamisk skolbildning. Det var väldigt stimulerande. Men jag upplevde svårigheter att arbeta med utsatta personer i en konsultroll i statlig regi där arbetsgivare som vi skulle erbjuda våra tjänster snarare ’ville bli av med’ personal som hade problem och svårigheter, där jag ville få arbetsgivare att vidta anpassningsåtgärder.

1995 anställdes jag återigen i Trollhättans kommun. Den här gången på Barn- och Familjeenheten. Där arbetade jag dels i utredningsgruppen, en tid i vår familjebehandlingsverksamhet och på slutet i ’Mottagningsgruppen Öppenheten’ som jag och fyra kollegor startade upp. Vi hade tre uppgifter: Fungera som en öppen råd- och stödmottagning dit familjer kunde vända sig utan biståndsbeslut. Förhandsbedömma orosanmälningar från privatpersoner och att bemanna socialjouren.

Åren på BoF-enheten och mottagningsgruppen var fantastiskt stimulerande år. Jag blev klar med min Steg-1 utbildning. Vi utbildade oss i lösningsfokuserat arbetssätt i flera omgångar hos Harry och Jocely Korman i Malmö. Vi gick sedan deras 1-åriga diplomutbildning. Harry och Jocely var våra handledare under perioder. Då jag var den ende på arbetsplatsen som hade en Steg-1 utbildning i psykoterapi fick jag internt uppdrag att erbjuda ’stödsamtal’ till klienter.

År 2000 fick vi kontakt med Andrew Turnell från Australien. Han och en kollega hade skrivit boken ’Signs-of-Safety’ som inspirerade oss mycket. Jag fick kontakt med Andrew och bjöd in honom till Trollhättan 2001 där han hade en tre-dagars utbildning för ca 150 socialarbetare från många olika kommuner i Sverige. Det blev en bidragande faktor till att Signs-of-Safety uppmärksammades i Sverige. Andrew kom sedan varje år till Sverige och hade utbildningar. Vi hade på den tiden ett konstruktivt samarbete, Andrew och Jag. Han promotade oss i Trolllhättan genom att hänvisa intresserade grupper att höra av sig till oss. Mina kollegor ville att jag skulle ta hand om dessa.

2005 fick jag plötsligt en förfrågan från FOU-Nordväst i Stockholm, som hade hört om mig och vårt arbete i Trollhättan. De frågade om jag kunde tänka mig att komma till dem och genomföra utbildning för Solna, Sollentuna, Sigtuna och Järfälla. Det kunde jag och det blev ett stort första uppdrag som fick ett mycket positivt mottagande. Därifrån spred sig informationen att jag erbjöd utbildningar i Signs-of-Safety. Det började strömma in fler förfrågningar och jag fick tjänstledigt på halvtid i Trollhättans kommun. Till slut blev det ohållbart för mina kollegor i Mottagningsgruppen Öppenheten och jag sa upp mig för att jobba heltid i mitt bolag. Från januari 2007 till januari 2018 jobbade jag heltid över hela landet med utbildningar. Jag gick handledareutbildning. Jag fick många handledningsuppdrag och det var en fantastiskt stimulerande tid. Andrew tog tidigt initiativ till att sammanföra socialarbetare som jobbade systemiskt och lösningsfokuserat och som hade varit på hans utbildningar och kanske också hade börjat utbilda i sina hemländer. Den första konferensen hölls 2005 i Gateshead, England. 2008 och 2010 var det i Minneapolis i USA, 2011 var det i Nederländerna. Så rullade det på.

Men allt har sin början och sitt slut. Jag insåg att jag hade utvecklat Signs-of-Safety till vår svenska kontext och funderade mycket på att hitta ett svenskt begrepp samtidigt som Andrew Turnell bestämde sig 2015 för att varumärkesskydda begreppet ’Signs-of-Safety’ och avkräva alla som utbildade i detta systemiska och lösningsfokuserade arbetssätt en licensavgift. Först på 10% och sedan 15% av alla sina intäkter. Det var många med mig som tänkte att det är oacceptabelt och jag bröt därmed samarbetet med honom och arbetade vidare med det jag kallade ’Samarbete För Trygghet’.

2017 började jag känna mig trött på allt resande, alla hotellnätter och ibland väldigt krävande grupper (personer i grupper) och började längta efter att arbeta som anställd igen. Jag kom in på psykoterapeutprogrammet på Göteborgs Universitet, började arbeta på BUP i Uddevalla i februari 2018 som kurator och från 2020 som psykoterapeut. Beslutade mig för att avsluta utbildandet – tills nu. Har börjat tänka på att utbilda i systemiskt och lösningsfokuserat arbete igen. Är övertygad om att socialarbetare och kuratorer har stor nytta av att fördjupa sin samtalsmetodik.

Jag arbetar nu deltid på BUP och har en del handledningsuppdrag samt att jag öppnade min privata terapimottagning i Trollhättan där jag tar emot klienter i liten skala. Då jag relativt snart kommer att pensionera mig ges ökade möjligheter för min privata mottagning att expandera.

Under psykoterapeutprogrammet var vi med på en tre-dagars utbildning i Mentaliseringsbaserad Familjeterapi för Eja Aasen, från Anna Freud Institute i London och jag deltog på en två veckors fördjupningsutbildning i systemisk familjeterapi på Calgary Family Therapy Institute i Canada.

Det har varit en otrolig resa som nu varat i drygt 40 år och jag ser fram emot många år framöver.