AKTUELLT

Förändrande utredningsarbete

av jun 15, 2018blogg

Samarbete för Trygghet är mitt namn på ett förhållnings- och arbetssätt i barnskyddsarbetet som utgår ifrån systemiska, narrativa och lösningsfokuserade grundidéer där dessa har en passform i den kontext som barnskyddsarbetet är kopplat till: oro för barns säkerhet, trygghet, välbefinnande och sunda utveckling. Det är en kontext som innebär att identifiera risk- och skyddsfaktorer och hur dessa påverkar barns tillvaro samt att initiera förändring i de fall det är nödvändigt. Lagar och förordningar skapar ramar för verksamheten. HUR vi gör detta handlar mest om vårt förhållningsätt och våra metoder.

Samarbete för Trygghet innebär att se utredning som ett medel för att uppnå en förändring (om det behövs). I många fall leder utredning till beslut om insats men i många fall kan starka förändringsprocesser skapas under utredningstiden som gör att insatser inte blir nödvändiga.

Vi kan börja med att beskriva ett utredningsarbete med en familj (Persondetaljer förändrade men innehållet i stort sett autentiskt) jag träffade i en utredning, där det aktuella barnet var en 12-årig flicka. Hennes mamma och pappa skilde sig när hon var 3 år. Hon har en storebror som är 18. Pappa är omgift och har en pojke på 5 år i det nya förhållandet. Flicka 12 har sedan föräldrarnas separation bott växelvis varannan vecka. En söndag när hon skulle åka hem till sin pappa säger hon till mamman att hon inte vill det. Hon berättar att det är så jobbigt där hemma hos pappa. Pappa och hans flickvän bråkar jättemycket och de dricker jättemycket alkohol, säger flickan. Flera gånger har det blivit jobbigt för henne berättar hon för pappan. Hon har fått hjälpa pappa i säng när pappa varit redlöst berusad i hemmet. Vid några tillfällen har mat glömts i ugnen eller på spisen och det har börjat ryka och flickan har fått ta hand om det. Vid ett tillfälle ramlade pappa omkull i bostaden och slog sig illa mitt i natten. Flickan vaknade och fick ta hand om pappa, och hjälpa honom till sängs. Bråken mellan pappa och flickvännen har bestått av högljudda gräl som har pågått i timmar och långt in på natten. Flickan har legat inne på sitt rum och hört detta och mått dåligt. Nu vill hon inte längre bo hos sin pappa. Mamman tryggar flickan med att hon får fortsätta vara hos mamma. Mamma kontaktar pappan och talar med honom om vad hon har fått höra. Pappan blir tagen av det mamma berättar för honom och accepterar genast situationen och flickan fortsätter bo på heltid hos mamman.

Under en tid av ca två månader vill flickan inte ha någon som helst kontakt med sin pappa. Därefter talar flickan med sin pappa på telefon som ber flickan om ursäkt och bekräftar att han förstår att flickan har mått dåligt och lovar att han ska förändra situationen. Efter ytterligare en tid blir pappa irriterad på mamman för att han inte får någon information av henne om flickan, t.ex om skolgången, flickans mående, vad som kommer att hända, hur de går vidare etc, så han kontaktar familjerätten. Samtidigt är det så att pappan vid ett tillfälle har polisanmält sin flickvän för våld. Polisens arbete har nu kommit till den punkten att de inser att det finns en 12 årig flicka boende varannan vecka hos pappan och gör då en anmälan till socialtjänsten. Denna anmälan leder till en förhandsbedömning som både mamman och pappan kallas till. I denna förhandsbedömning får mamman information om innehållet i polisanmälan och blir orolig över beskrivningen att hennes dotters pappa är tillsammans med en våldsam kvinna. När mamman kommer hem talar man om det som har kommit fram i mötet på socialtjänsten och flickan får veta att pappa har polisanmält flickvännen för misshandel. Flickan säger då att hon aldrig mer vill bo hos pappa. Efter pappas kontakt med familjerätten och den aktuella polisanmälan beslutas att inleda en utredning på barn- och unga och att familjerätten tillsvidare avvaktar ytterligare kontakt.

I den utredning som inleds blir jag ansvarig handläggare. Jag börjar med att träffa pappan och någon dag senare har jag ett möte med mamman och flickan tillsammans. Pappans position är att han är förtvivlad över den uppkomna situationen och bekräftar att han har druckit för mycket en tid, även om han menar att det inte är på en nivå som han vill beskriva som ”alkoholproblem”. Han bekräftar också att han och flickvännen har haft mycket konflikter det senaste och att de har talat med varandra om att gå till familjerådgivningen för att reda ut sina svårigheter då de i övrigt trivs bra tillsammans och tycker mycket om varandra. Deras personligheter krockar och det går överstyr ibland säger han. Pappa säger också att den polisanmälan han gjorde mot flickvännen var i affekt och när han hade druckit och att det var för att hämnas och ”slå tillbaka” mot henne. Han säger att hon aldrig har varit våldsam mot honom. I mitt första möte med mamman och flickan är flickan ledsen och gråter mycket. Mamman är stödjande och hjälper flickan att sätta ord på det hon är orolig för.

Utredningsfrågeställningarna blir:
– Har pappas alkoholvanor och relationsproblemen med flickvännen skapat så allvarliga svårigheter för dottern att hon har farit allvarligt illa och inte kan fortsätta bo hos sin pappa?

– Vad är det bästa pappa gör för sin dotter och har det funnits perioder där pappa tillgodosett sin dotters behov och skapat ett tryggt hem för dottern?

– Om det skulle behöva ske en förändring för att dottern ska kunna bo hos sin pappa växelvis igen, vad behöver då ske och är pappa motiverad till att göra det som behövs och har han förmåga till det?

Redan efter de två första utredningssamtalen, först med pappan och sedan med flickan och hennes mamma anser jag att jag kan besvara alla tre frågorna och den analys jag gör blir att det är helt klarlagt att det har varit flera påfrestande situationer för flickan som har skapat otrygghet, obehag och skadat flickans tillit till sin pappa. Problemen har eskalerat de senaste två åren Det är också klarlagt att pappa absolut har goda föräldraförmågor och under lång tid kunnat skapa en god tillvaro för dottern när hon bott växelvis hos honom. Flickan saknar sin pappa och uttrycker att hon vill bo hos pappan igen för han är en bra pappa när han inte har druckit så mycket. Den sista frågeställningen kan besvaras med att pappa inser att han måste förändra sina alkoholvanor, han inser att han behöver sätta flickans behov i fokus och att relationen till flickvännen får komma i andra hand när dottern bor hos honom. Han inser också att han måste visa flickan i handling att det sker en förändring för att hon ska tro honom.

I de kommande utredningssamtalen med flickan fokuserar vi mer på att tala om önskad förändring. Flickan önskar kunna återgå till hur det var förut ”när det var bra” och att hon inte vill att pappa och flickvännen dricker alkohol och bråkar med varandra. Pappan är tydlig med att han måste förändra sina alkoholvanor och för en lång period inte dricka något överhuvudtaget när dottern är hos honom. Han och flickvännen påbörjar parsamtal på familjerådgivningen.

I samtal jag har med flickan uttrycker hon dock ett tydligt tvivel beträffande tilltron till pappas intention att förändra situationen. Hon behöver se det konkret och det krävs tid. Samtidigt uttrycker hon en stor längtan och önskan att hon ska kunna se att det blir en förändring.

Här hade jag ju kunnat avsluta utredningen. Flickan tryggad hos mamma och pappa agerar själv, utifrån vad han säger, på ett klokt sätt för att försöka förändra situationen.

Min bedömning är dock att jag inte är klar med är att utredningen hittills inte har kunnat för flickan närmare sin bild av en önskad förändring. Ska jag därför överlämna till öppenvården eller ska jag boka in ytterligare några träffar med flickan och pappan för att se om jag inom ramen för utredningen också kan se om en eventuell förändring i flickans tilltro till pappa och deras relation går att uppnå så flickans välbefinnande och känsla av trygghet i kontakten med pappan kan stärkas? Jag valde det senare.

Nästa steg blev att jag träffade flickan och utforskade med henne på vilket sätt och i vilket tempo hon skulle vilja träffa sin pappa OM hon vill träffa honom. Hennes respons blev tydlig. Hon vill verkligen träffa honom men inte än. Inte förrän om tre veckor och då med mamma och storebror och första gången på stan och bara i en timme. Jag tar med det budskapet till pappan som accepterar flickans önskemål utom på en punkt. Han kan inte tänka sig att träffa flickan med mamman och storebror. Jag talar igen med flickan och frågar henne om hon skulle tycka att det var okay att träffa pappa på stan, en timme, med mig. Det gör flickan. Så vi genomför denna träff. Det blir väldigt fint och känslosamt på ett gott sätt. Pappa bekräftar flickans känslor och ber om ursäkt för det som varit och berättar att han och flickvännen har sökt hjälp för att inte bråka och att de inte ska dricka alkohol när flickan är hemma hos pappa. Vi går en promenad en dryg timme och det blir ett fint möte mellan dotter och pappa efter att inte ha sett varandra på länge. Vi bestämmer att träffas igen på samma sätt en vecka senare. Återigen ett fint möte mellan far och dotter. Far och dotter bestämmer att de ska åka och köpa julklappar på det stora affärscentret själva, utan min närvaro. Vi talar om hur det ska arrangeras. Vi bestämmer att jag talar med modern om detta. I samtal med modern är hon positiv till idéen och hon kör dottern till affärscentret där pappan möter upp. Pappan kör sedan hem dottern till modern.

Nästa steg är att jag och pappan har samtal om hur han ytterligare kan stärka flickans tilltro till honom. En idé är att vi gör en ord & bildförklaring till dottern där pappa genom att skriva och rita kompletterande bilder förklarar för flickan de problem som inträffat och vilka förändringar pappa har bestämt att han och flickvännen ska göra för att flickan ska kunna känna sig trygg. I ord & bildförklaringen bekräftar pappa att det var bra att flickan talade med sin mamma och med mig och att han är glad för att deras kontakt nu har återupptagits. Han förklarar att han vill att flickans tillit till pappa ska öka. De viktigaste förändringarna är att det inte ska finnas någon alkohol hemma hos pappa när flickan är där och att pappa och flickvännen inte ska bråka med varandra utan tala lugnt och om de blir irriterade ska pappa vara själv hemma med dottern när hon är hos honom.

Flickan reagerar positivt när pappa läser upp och visar ord & bildförklaringen för sin dotter. Hon får en kopia själv, och en kopia att ta hem till mamma.

Kort därefter börjar flickan vara mer med pappa och börjar sova över igen.

Med detta exempel går jag in i klart behandlande arbete under utredningstiden och det leder positivt framåt till en förändring som blir bra för flickan. Jag kan i utredningen dokumentera denna förändring och avsluta utredningen utan insats. Tidsmässigt gjordes denna utredning på totalt 7 träffar. Pappa, Mamma o flickan, flickan, Pappa igen, Möte 1 med Pa o fl, Möte 2 med Pa o fl, avslutande möte Pa o flickan.

Jag vill se en utveckling av utredningsarbete där vi ökar vår känslighet för att fånga upp förändringsinviter från familjemedlemmar och att vi i våra samtal försöker visualisera hur denna förändring skulle kunna se ut i vardagen, vilka steg familjemedlemmar behöver ta för att uppnå den önskade förändringen och om det är möjligt redan under utredningsprocessen att ta avgörande steg i riktning mot målen. Om det sedan är tillräckligt med det eller om det krävs ytterligare stöd i form av familjebehandlingsarbete blir en bedömningsfråga att hitta svar på tillsammans med familjen.

Så hur kan jag arbeta för att kombinera både den nödvändiga ”utredande” aspekten i arbetet med den tydligt ”förändringsinriktade intentionen” i arbetet? För mig handlar det om hur jag definierar min roll som ”utredare”. Ska jag sträva efter att enbart samla information, analysera och bedöma den samt testa om föräldern önskar någon form av ”hjälp” i form av insats och i så fall besluta om det. Och där är mitt jobb färdigt. Eller kan man se ”utredning” som en anledning att påbörja ett arbete som kan leda till förändring? Jag tänker ju givetvis det sistnämnda. Jag ser utredningen som en anledning för oss i socialtjänsten att inleda en kontakt med familjen där jag från första minuten har ett förändringstänk i mitt arbete. Jag vill lyssna uppmärksamt på inviter till förändring och även försöka få föräldrar och övriga familjemedlemmar och nätverk att reflektera över den situation de befinner sig i med hjälp av mina utforskande frågor. Samtidigt är jag noga med att söka svar på de viktiga frågorna som jag inledningsvis har formulerat som mina utredningsfrågor. Mina utredningsfrågor spänner över de tre viktiga teman som allt barnskyddsarbete måste spänna över: Vad är problem och i vilken utsträckning har barnen farit illa? Vad fungerar och hur har föräldrar/nätverk kunna skapa en trygghet, god omsorg och känslomässig anknytning för barnen? Finns det behov av en förändring och vad skulle den i så fall bestå av och är föräldrar motiverade/har förmåga till det?

När jag arbetar med familjen intar jag en utforskande position – inte en vetande position. Jag är skolad i det lösningsfokuserade intervjuandet och förhållningssättet samt starkt inspirerad av systemiska/språksystemiska och narrativa perspektiv. När det gäller samtalsmetodiken är jag starkt inspirerad av Karl Tomms sätt att beskriva de frågetyper jag systematiskt kan arbeta med: linjära, cirkulära, reflexiva och strategiska.

I dessa typer ligger de lösningsfokuserade frågorna inbäddade (om den önskade förändringen, undantag till problem, hanterafrågor, skalfrågor).

Det som är viktigt för mig i den utforskande icke-vetande positionen är att hela tiden försöka vara nära familjens kontext genom att lyssna noga på deras språk: deras ord, uttryck, mönster i rummet för icke-verbal kommunikation och jag försöker så gott jag kan ställa följdfrågor för att få en tydligare och mer konkret beskrivning av vad det är deras ord och uttryck betyder i praktiken. Känsla-Tanke-Handling perspektivet är ständigt närvarande liksom de cirkulära frågorna om hur familjemedlemmarna dels påverkar varandra, vilka förväntningar och förhoppningar de har på varandra, vilka skillnader i uppfattningar och synsätt de har samt hur de stödjer och hjälper varandra. När jag hör en problembeskrivning tänker jag att jag också hör en önskan om förändring. Jag utforskar den ”spegelvända” beskrivningen av problemet – dvs vilken förändring de önskar. När den önskade förändringen är beskriven (målbeskrivningen) blir nästa steg i utforskandet att få målbeskrivningen visualiserad i hur den skulle märkas i familjens vardag och i familjemedlemmarnas relationer. När jag har fått målbeskrivningen visualiserad undrar jag hur den skulle kunna förverkligas genom att ställa strategiska frågor; vad skulle vara ett första steg du kunde ta för att komma ett litet steg närmare den målbeskrivningen, vilka förändringar skulle ni behöva göra i er familj för att komma dit. Etc, etc.

Detta är ett scenario som sker i varje utredningssamtal jag har. Det har blivit en internaliserad arbetsmodell för mig och jag arbetar därför med mina samtalsanteckningar på samma sätt; dvs de är en del av min utforskande icke-vetande position och jag använder mig av ett A3 blad på bordet där jag endast skriver ner det viktigaste och endast med nyckelord och stödord. Inte långa hela berättelser. Mappningsstrukturen ser ut så här:

Mappstruktur - Trygghetsmål - Nästa steg - Framtida problem

Dessa samtal leder till att jag dels får svar på mina utredningsfrågeställningar samt att familjemedlemmar får möjlighet att i ett stödjande klimat och i en känsla av delaktighet och samarbete själva reflektera över den situation de befinner sig i. Ofta leder det till att idéer om en önskad förändring visualiseras och tankar om hur de ska kunna nå den förändringen går att uttrycka. Där skapas alltså det förändrande utredningsarbetet.

Jag tror det kan vara viktigt att också tillägga att det här arbetssättet ställer stora krav på socialarbetarens hantverk och egen utveckling beträffande samtals- och intervjumetodik. Det tar tid att upparbeta förmågan att både lyssna, tala, tänka/reflektera och observera samtidigt, och att rådfråga min inre kompass om var jag är i samtalet och vart jag ska gå vidare samtidigt som jag är uppmärksam på klientens språk, respons och metakommunikation i rummet.

Ett tillägg: I en del fall kommer vi inte att få någon invit till ett förändringsarbete. Är situationen inte så allvarlig att vi måste ingripa med de makt/tvångs möjligheter vi har får vi acceptera att det är familjen som har bollen, mandatet och tolkningsföreträdet. Är familjen inte intresserad av att ha ett stöd i en eventuell förändring är det kanske inte heller någon idé att föreslå familjebehandlingsarbete. Är situationen istället så allvarlig att vi är i ett LVU-nära/klart läge kan vi erbjuda familjen en möjlighet till säkerhetsplanering, om det finns förutsättningar för det, och då är det på socialtjänstens villkor och tolkningsföreträde vi arbetar utifrån. Förvisso även här med stor ödmjukhet, respektfullhet och vilja från oss till ett samarbete – men inte på bekostnad av barnens trygghet.

Vad får du för tankar om det jag beskriver här? Hör gärna av dig till tomas@embreus.se

Referenser
Steve de Shazer: Keys to solutions
Insoo Kim Berg/Peter de Jong: Lösningsbyggande samtal
Karl Tomm: Systemisk intervjumetodik
Karl Tomm: Patterns in interpersonal interractions
Tom Andersen: Reflekterande processer
Michael White: Kartor över narrative praktik
Michael White/David Epston: Narrativ terapi (Narrative means to therapeutic ends)
A.Turnell/S Edwards: Signs-of-Safety – a solution and safety oriented approach to child protection case work
Insoo Kim Berg/Susan Kelly: Building solutions in child protective services
P Lang, M Little, V Cronen: The systemic domains of action and the question of neutrality
Harlene Andersen: Samtal, språk och möjligheter
Harry och Jocelyn Korman; föreläsningar i utbildning
Gunnar Törngren: utredning som förändringsverktyg
Socialstyrelsen: BBIC, Metodstöd, Grundbok

Tomas Embréus 2018-03-01