Det som gör begreppen ”Evidens” och ”Evidensbaserad” komplicerade för mig är inte själva idén om att jag/vi inom våra olika professioner i socialt arbete, psykoterapi, psykiatri mm måste ha koll på att det vi gör är till hjälp för de vi ska vara till hjälp för. Det är ju en självklarhet. Att syssla med arbetssätt och metoder som inte är till hjälp för de klienter vi ska vara till hjälp för är oacceptabelt. Alltså är jag absolut för ett evidensbaserat arbetssätt. Frågan blir för mig istället hur evidensen konstrueras. Evidens kan, som jag ser det, inte beskrivas som en absolut sanning utan snarare som en konstruktion baserat på det sammanhang som är förutsättningarna för kunskapsproduktionen. Och i det sammanhanget finns många olika faktorer som gör att kunskapsproduktionen aldrig kan bli en absolut sanning. Evidens är en social konstruktion. Forskargruppen som skapar ett forskningssammanhang och tolkar resultat, jag och min klient som utvärderar tillsammans genom samtal om det arbete vi har gjort har varit till en hjälp eller inte och klienter som kontaktas i efterhand och får ge synpunkter om vad som var till hjälp respektive det som inte var till hjälp. Alla dessa tre olika tillvägagångssätt i kunskapsprocessen ingår i vad som ofta beskrivs som en ”evidensbaserad praktik”: en del forskningsbaserad kunskap, en del professionsbaserad kunskap och en del brukarkunskap. Den trebenta pallen som evidens ska bygga på.

När det gäller den forskningsbaserade kunskapsprocessen hävdar jag att det finns ”politiska” fenomenen med i sammanhanget. Ett väldigt tydligt exempel är hur KBT har fått en så dominerande position vad gäller utbudet av psykoterapi inom primärvård och i de alltmer växande onlinetjänsterna. Det är en komplicerande omständighet och som jag ser det –  evidensbegreppet använt på ett politiserat sätt. Det finns så många andra arbetssätt och varianter som också är till stor hjälp för klienter. Till exempel familjeterapi, förstås.