Lyssnade på filosofiska rummet under morgonen. Avsnittet “Jakten på jaget”. Det inspirerade mig att skriva några rader om det. Jag gör inga anspråk på vetenskaplighet eller expertkunnande i den här bloggen, utan det är mer om hur jag själv tänker runt begreppet. Här är en länk till programmet om du också vill lyssna på det: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/jakten-pa-jaget och här är två länkar till bloggartiklar jag har skrivit som har kopplingar till detta: https://embreus.se/ego-state-therapy-och-internal-family-systems-therapy/ samt https://embreus.se/inre-och-yttre-varld/
I psykoanalysen beskrev Freud inledningsvis det som en psykisk konfiguration mellan detet (drifterna) och överjaget (samvetet). Efter honom har andra framstående tänkare utvecklat synen på det kopplat till dess ‘roll’ i våra liv. Ett adaptivt, välfungerande jag hjälper oss i anpassningen till vår omvärld, det spelar en viktig roll i våra relationer och kan sägas vara platsen för vår självbild/självkänsla.
På det här viset förstår man att ‘jaget’ inte är en fix, fast oföränderlig del inom oss. Från barnets första kontakt med yttervärlden till dess att vår hjärna är färdigutvecklad runt 20-25 års ålder och vidare genom livet, påverkas det av våra livserfarenheter och det är förmodligen också starkt involverat i hur vi väljer att leva våra liv – dvs påverkar i stor grad vad för slags livserfarenheter jag exponerar mig för.
I programmet gjordes kopplingar till hur vi påverkas av media, sociala medier, sociokulturella faktorer och om moral och normer. Vilka förväntningar ställs jag inför om hur jag ska vara? Och hur reagerar jag och påverkas av det?
Genom mina studier av Ego-State Theory and Therapy (John & Helen Watkins, 1997) öppnade sig en ny förståelse för hur jaget utvecklas över tid. Det sker genom en differentieringsprocess där vi utvecklar färdigheter som vi behöver i våra olika livssammanhang. Neurobiologin har här bidragit med viktiga kunskaper om hur vår hjärna fungerar. Den viktigaste och värdefullaste betydelsen för mig har varit förståelse och kunskap om traumapsykologin. Framförallt i psykoterapi där utvecklingstrauma (komplex trauma) har skapat problem för individen. Dissociation är där ett centralt begrepp. Jaget kan genom dissociation hålla isär de traumatiska minnena och upplevelserna genom olika Ego-States. Genom att använda transinducerande metoder och suggestioner kan klienten hjälpas få kontakt med dessa ego-states, eller jagtillstånd som jag vill kalla det, under trygga och säkra terapeutiska omständigheter. Målet för terapin blir därmed att differentieringen mellan individens fungerande jagdelar och de maladaptiva jagdelarna ska bli mer adaptiva, dvs symtomavlastande. Mer om det en annan gång kanske.
