I mitt arbete på BUP har jag fått i uppdrag att under sommaren ringa ett antal familjer för att checka av/följa upp hur deras barn mår och hur läget är. I samtliga familjer som jag har ringt (fem familjer) har jag hört berättelser som t.ex: ’nu mår hon jättebra’, ’Det har lugnat ner sig’, ’han är mycket gladare nu’ etc etc. Många olika positiva beskrivningar alltså av hur situationen har förbättrats under sommaren. Jag frågar om vad de tror det är som förklarar den positiva förändringen. Svaret har i samtliga fall varit; det är sommarlov och han/hon slipper skolan.

Nu menar jag inte med den här bloggen att påstå att skolan är problemet. Men det är intressant – ur ett systemiskt perspektiv – hur viktigt det blir att barnets sammanhang i skolmiljön har kapacitet – kompetensmässigt, resursmässigt och organisatoriskt – att tillgodose våra barns behov av stöd, stabilitet och stödjande/uppskattande relationer. En slutsats jag går och funderar på är hur jag ska kunna inkludera samarbetet med skolan i mitt familjeterapeutiska arbete.