Embréus Socionomkonsult

SIGNS-OF-SAFETY

en lösningsorienterad, samarbetsstyrd och säkerhetsinriktad
metod i barn- och ungdomsutredningar

Bakgrund

Signs-of-safety utvecklades i Västra Australien, Perth, under mitten av 90-talet av Andrew Turnell och Steve Edwards. Steve hade då arbetat i 15 år med barnskyddsarbete och Andrew arbetade som terapeut med familjer och tonåringar utifrån ett styrkebaserat arbetssätt. De var båda frustrerade över det problemfokuserade, myndighets- och expertstyrda arbetssätt som de uppfattade var förhärskande och bestämde sig för att göra något åt detta.

Den centrala frågan som Andrew och Steve hela tiden  hade som grundbult i sitt tänk var hur vi, som arbetar med utredningar rörande barn och unga, kan bygga partnerskap med familjer och skapa lösningar på de problem vi ser tillsammans med föräldrar och barn, utan att på minsta sätt blunda för, eller minimera den oro som finns för de barn vi arbetar för.

När de tillsammans fick chansen i mitten av 90-talet påbörjade de ett utvecklingsarbete tillsammans med ca 150 socialarbetare runt Perth som ledde fram till skapandet av Signs-of-safety. I detta utvecklingsarbete var den viktigaste principen att endast de idéer som socialarbetare berättade att de hade nytta av i sitt arbete hade ett värde. På det viset blev Signs-of-safety ett jordnära och hantverksbaserat arbetssätt som vilar mot en solid praktikbaserad evidens. De utgick också mycket ifrån vad forskningen säger. En omfattande internationell forskning pekar på att den enskilt viktigaste faktorn för ett positivt resultat beror på hur väl vi lyckas skapa samarbetsallians med barn, föräldrar och deras nätverk samt internt inom socialtjänsten och med externa aktörer.

Andrew Turnell och Steve Edwards publicerade sina erfarenheter och idéer i boken Signs-of-Safety – a solution and safety oriented approach to child protection case work 1999. Andrew Turnell har därefter utbildat och handlett socialarbetare i Australien, Nya Zealand, USA, Canada, England, Skottland, Holland och Sverige. Andrew har även skrivit boken Working with denied child abuse 2006, tillsammans med Susie Essex (mer info om Susie på http://www.childandfamily.co.uk/). Andrew är nu i färd med att skriva sin tredje bok om Signs-of-safety.

Besök Andrews hemsida på www.signsofsafety.net

Vad är Signs-of-safety?

Att arbeta med utredningar rörande barn och unga är ett fantastiskt stimulerande och meningsfullt arbete och samtidigt något av det mest utmanande och krävande arbetet inom socialtjänsten och lämnar sällan någon oberörd.

Signs-of-safety är ett säkerhetsorienterat, samarbetsstyrt och styrkebaserat arbetssätt. Med det menas att ett tydligt och klart fokus ligger på att involvera, delaktiggöra och engagera barn, föräldrar och övriga involverade i samtal och dialoger runt den oro som finns för barnet/den unge och att tillsammans tänka igenom och diskutera fram en planering som innehåller lösningar där barnet/den unge får sina behov tillgodosedda och blir tryggad och säker. Detta är i och för sig inget nytt – det är väl vad det handlar om, eller hur? Det jag menar är poängen och det som Signs-of-safety handlar om är HUR vi gör detta.

I allt barnskyddsarbete är det alltid tre grundfrågeställningar som vi hela tiden arbetar med. Det handlar om

1. Vad är vi bekymrade och oroliga för
2. Vad är det som fungerar bra
3. Vad behöver hända

Ytterligare en viktigt fråga tillkommer och den rör bedömningen av existerande säkerhet. Den uttrycks fördelaktigt som en skalfråga: Om 10 är att vi kan konstatera att barnet/den unge är tillräckligt säker för att vi ska kunna avsluta ärendet och 0 innebär att vi måste omhänderta barnet/den unge – vart placerar vi oss på den skalan?

Signs-of-safety beskrivs ofta som ett mycket konkret och praktiskt arbetssätt som på ett effektivt sätt skapar tydlighet och klarhet. För att göra detta utgår vi från det som på svengelska kallas för “mappningen”. Det innebär att vi mycket detaljerat utforskar de tre grundfrågeställningarna och skalfrågan med alla involverade. Steve och Andrew utvecklade ett planerings- och bedömningsformulär som var mycket enkelt. Ett enda papper, alternativt whiteboardtavla, där all information kunde skrivas ner och på sätt skapa en konkret och tydlig bild som alla öppet kan ha en dialog runt. Jag kallar det för att vi “mappar” läget tillsammans.

Syftet med detta är att skapa ett arbetssätt där vi involverar och delaktiggör alla de personer som är involverade för att vi tillsammans ska kunna tänka oss in i och genom de tre huvud domänerna; vad är oro/problem, vad är styrkor/skydd och vad behöver hända samt att vi kan värdera situationen utifrån en skala där 10 är att allt är okay för barnen och 0 är att det är så allvarligt att vi måste placera dem. Målet är att komma fram till en planering som beskriver de regler, arrangemang, beteenden, insatser mm som behövs för att nå 10 på skalan.

Det centrala i Signs-of-safety är inte att skapa komplexa dokument, formulär och manualer. Tvärtom. Signs-of-safety är ett jordnära och på sitt sätt enkelt arbetssätt. Samtidigt är det oerhört komplext då hantverket ställer höga krav på oss socialarbetare. Vårt arbete står och faller med hur vi talar med barn, föräldrar, deras nätverk och övriga involverade. Andrew, som var djupt förankrad i den lösningsfokuserade korttidsterapin tog med sig detta tänk in i den erfarenhet av praktiskt vardagligt barnskyddsarbete som Steve hade jobbat med i 15 år. Vad de gjorde var att de integrerade den lösningsfokuserade intervjumetodiken i arbetssättet. Det handlar om att utforska detaljer, ställa frågor om mening, betydelser, relationer, förståelse samt detaljerat utforska händelser och situationer och hålla fokus på vilka konsekvenser respektive skillnader det har för barnet/den unge. De integrerade ett socialkonstruktionistiskt och även systemiskt tänk, där också idéerna från narrativ terapi hörde hemma liksom idéerna bakom begreppet empowerment. Som en motvikt mot ett myndighetsbaserat och expertstyrt förhållningssätt tog Andrew och Steve in det styrkebaserade förhållningssättet i Signs-of-safety. En tendens i utredningsarbetet rörande barn och unga är att vi ensidigt fokuserar på problem. Det styrkebaserade arbetssättet betonar vikten av att bryta detta mönster, och i Signs-of-safety blir styrkor, resurser, undantag till problembeteende mm viktigt. Samtidigt betonas vikten av att vi aldrig bli naiva och överoptimistiska, utan att vi bibehåller ett källkritiskt förhållningssätt och kommer ihåg definitionen av begreppet säkerhet: Styrkor och Resurser som fungerar som Skydd för barnet – över tid.

Sammanfattningsvis kan man säga att Signs-of-safety handlar om att skapa en plattform för samarbete med en balanserad bedömning baserad på fakta om aktuell och historisk “skada” för barnet, framtida risk samt existerande skydd, styrkor och resurser inom familjen. Arbetet kännetecknas av ett tydligt fokus på framtida lösningar och det har ett mycket uttalat barnperspektiv.

I en uppmärksammad forskningsrapport från England 1995 av Thoburn, Lewis and Shemmings; Paternalism or Partnership – Family involvement in the child protection process, visar resultatet att den enskilt viktigaste faktorn för positivt utfall av vårt arbete är graden av samarbetsallians och delaktighet. Ytterligare visar rapporten att de två enskilt viktigaste faktorerna som  skapar detta handlar om socialarbetares beteende och attityd till familjemedlemmar samt organisationsfaktorer (beslutsprocesser, ärendestyrning, arbetsklimat etc). Begreppet Paternalism betyder “jag vet bättre om vad du behöver än vad du själv vet/förstår”. Det handlar i vårt arbete om de processer som leder till att familjen blir ett objekt för utredning, att socialarbetare arbetar utifrån myndighets- och expertdefinierade beskrivningar av problem, mål och lösningar. Jag anser att tendensen att föreslå insatser mycket tidigt innan vi har diskuterat med familjen vad de själva kan skapa för lösningar är ett uttryck för paternalism. Att tala om för folk vad de ska göra innan man har talat med dem om vad de kan göra själva, är per definition paternalism. _(citat H. Övreeide)_

Signs-of-safety handlar mycket om att komma bort från paternalistiska tendenser i vårt arbetet för att istället utveckla arbetsmetoder och förhållningssätt som bygger på partnerskap med familjer och deras nätverk – att vi engagerar, delaktiggör och involverar barn, föräldrar, deras utvidgade familj, övriga nätverk och professionella i utredningen.

Detta kräver ofta att vi får anstränga oss och att vi använder all vår skicklighet att “segla genom stormiga hav och svårnavigerade vatten” för att till slut kunna nå land tillsammans med familjemedlemmar. Detta handlar om en av grundprinciperna för ett styrkebaserat arbetssätt, nämligen att tro på att det är möjligt. Familjemedlemmars rädsla, olust, farhågor, motvilja eller på andra sätt negativa känslor inför kontakten med oss står inte hugget i sten. Det går att komma runt och förbi, men vi måste först och främst tro på att det är möjligt och inse att det kräver en vilja och en ansträngning från oss.

Signs-of-safety är en frågebaserad metod – inte en expertens metod

Det är i samtal vi skapar vår verklighet. Det är genom våra frågor vi arbetar i socialt förändringsarbete. Vi talar inte om för folk vad de ska göra, men vi kan formulera våra mål och vad som är krav för att nå en lägsta acceptabel nivå för barnen och vi kan vara tydliga med vad vi tänker måste ske om vi inte når en nödvändig förändring. Utöver det utforskar vi med familjemedlemmar deras syn, perspektiv och uppfattning i de tre huvud domönerna (vad är problem/oro, vad fungerar samt vad behöver hända). Vi utforskar deras tankevärld och deras bilder av deras livssituation genom systemiska, cirkulära frågor. Vi använder skalfrågor och livslinjer och vi söker hela tiden efter detaljer. Jag brukar säga att en av de viktigaste uppföljningsfrågorna är “vad mer?” Nedan beskriver jag EARS-modellen (S de Shazer), och den kan man hela tiden ha som inre vägvisare i samtal.

Signs-of-safety handlar om detta hantverk. Hur vi talar med familjer på ett sätt som skapar en skillnad, dör vi utgår från deras definitioner av problem, mål och lösningar likväl som våra egna. Utmaningen, och det som kräver att vi hela tiden har fokus på vårt sätt att jobba, är hur vi skapar dialog och delaktighet med de familjer som vi jobbar med, i synnerhet när de har en motsträvig inställning till oss från början.

De 6 praxisprinciperna

Andrew och Steve formulerade 6 principer som beskriver frågeteman som vi behöver bli bra på att utforska. Som jag ser det är det ett exempel på hur det lösningsfokuserade arbetssättet har införlivats i utredningsarbetet. Jag brukar säga att vi kör igång de 6 praxisprinciperna som ett flätande när vi kartlägger problem. De 6 praxisprinciperna är:

1. Utforska alla familjemedlemmars perspektiv, position, uppfattning, erfarenhet, inställning, attityd, egna slutsatser mm
2. Utforska undantag till problembeskrivningar och beskrivningar av problembeteenden. Har det funnits stunder när det kunde ha…. men inte? Har du lyckats någon gång att…. etc etc
3. Utforska styrkor, resurser, vad familjemedlemmar gör som de är stolta över, nöjda med, ser är bra för barnen, tycker om hos varandra, uppskattar av varandra, vad de tycker fungerar bra i deras liv mm mm
4. Utforska vad familjemedlemmar tänker skulle behöva hända, vad de vill, vad de drömmer om och hoppas på mm mm
5. Skala hur de bedömer läget med hjälp av en skala där 10 är att det finns inga problem – allt är helt okay och 0 är att situationen är helt ohållbar och det är inte bra att barnen är kvar i familjen.
6. Utforska och uppskatta hur motiverade, engagerade och villiga familjemedlemmarna är för att åstadkomma en förändring, att ta ansvar, att medverka i ett samarbete med allt vad det innebär av hårt arbete mot beskrivna mål, insyn, uppföljning etc etc

EARS

Detta är en vägledande modell som är användbar när vi utforskar ett tema med familjemedlemmar. Den är användbar som struktur och “inre kompass” oavsett om vi pratar om styrkor, resurser och framsteg eller om vi utforskar problem och framtida oro. Ursprungligen kommer EARS från en text av Steve De Shazer och det är alltså en så kallad akronym. Bokstäverna består av första bokstaven i fyra ord. Dessa är:

E = Elicit = Framhäv

A = Amplify = Förstärk

R = Reflect = Reflektera

S = Start over = börja på nytt tema

Exempel:

Utforska problem:

E – Vad är det du är mest bekymrad över?

A – Vad har du lagt märke till som får dig att tänka så?, På vilket sätt har du sett det?, Vad säger (olika personer) att de har sätt som visar på detta? När/Var/Hur? Vad mer…? Vad mer…?

R – När du tänker på det här problemet, hur allvarligt är det för barnet?, Om 10 är att trots de här problemen så kommer barnet inte att fara illa och det finns så mycket positivt runt barnet att det kompenserar bort det här problemet helt och hållet och 0 är att detta får så allvarliga följder för barnet att det kommer att gå riktigt illa, hans utveckling stannar av, han kommer att få nervösa störningar, psykiska problem mm – vart sätter du dig på den skalan. Vad mer…? Vad mer…?

S – okay… kan du berätta mer vad det är som oroar dig

Utforska styrkor:

E – berätta om något som du är stolt över hos dig som förälder

A – vad gör du då?, på vilket sätt märker andra det?, Hur bär du dig åt för att fixa det?, När, hur var? Vad mer…? Vad mer…?

R – Vad säger det om dig som förälder? Hur viktigt för ditt barn tänker du att detta är i relation till det vi och….. är bekymrade över? Hur svårt är det för dig att fixa detta? Vad mer…? Vad mer…?

S – okay… vad mer gör du som är bra för dina barn?

Den lösningsfokuserade centrala filosofin

Här följer de tre meningarna som utgör den så kallade centrala filosofin i lösningsfokuserat arbete. Här kan man  verkligen tala om profound simplicity – djupgående enkelhet

1. Om det inte är trasigt – laga det inte
2. Om det du gör inte fungerar – gör något annat
3. När du har kommit på vad som fungerar – gör mer av det

Nedan följer några centrala viktiga steg i utredningsprocessen som kännetecknar Signs-of-safety. Det första steget är att skapa en tydlig bild. Det gör vi genom att “rita upp kartan” eller “mappa ärendet” som jag kallar det för. (Svengelska från “mapping the case”. Det är här bedömnings- och planeringsformuläret kommer in i bilden. Det är ett kraftfullt redskap och utgör grunden för planeringen av fortsatt arbete mot en säkerhetsplanering. Syftet är att göra mappningen tillsammans med alla involverade men vi kan också mappa själva, i ärendehandledning och med andra professionella. Men det blir “signs-of-safety” först när vi tar det till familjen och sätter oss ner o “mappar” tillsammans med familjemedlemmar och deras nätverk. Sedan beskrivs olika idéer som har utvecklats för att involvera barn och unga i utredningsprocessen på ett konkret och relevant sätt – 3-hus metoden, fén & trollkarlen (fairies&wizards), säkerhetshuset, framtidshuset samt ord&bildberättelsen (words & pictures storybook)

Principerna för att mappa läget

• börja rita upp ett genogram över familjen, utvidgad familj och nätverk samt övriga involverade
• utforska styrkor, positiva egenskaper hos dessa samt vad var och en gjort/gör som är bra för barnen
• konkretisera oron genom att beskriva vad som aktuella händelser runt barnen som gör oss/andra oroliga och fördjupa kartläggningen genom att precisera hur det har varit till skada för barnen. Beskriv historiken genom att utforska när det hände första gången, hur ofta det hänt, när det var allvarligast om det blir värre etc
• definiera komplicerande faktorer som gör det svårare att arbeta med detta ärende, och vad som är försvårande faktorer i familjen
• skala säkerhet och kontext med hjälp av följande två skalfrågor: Säkerhetsskala: 10 är att situationen är tillräckligt säker för barnet så vi kan avsluta ärendet och 0 är att barnet måste placeras och Sammanhangsskala: 10 är att ärendet är ett bagatellärende som kan avslutas och 0 är att detta är det tyngsta, svåraste högriskärendet hittills på ert kontor
• formulera framtida oro/risk; vad är vi oroliga kan hända barnen om det inte sker en förändring (konkret o realistiskt utan fantasibeskrivningar)
• formulera socialtjänstens säkerhetsmål – vad behöver hända för att vi ska kunna se att framtida risk inte längre utgör ett hot – vad behöver ske i familjen, med föräldrarna och med/runt barnet för att alla involverade ska kunna se att det är tillräckligt säkert?
• utforska vad som är tillräcklig säkerhet för barnet, vad den unge tänker, önskar och vill
• utforska med föräldrarna vad de dels tänker behöver ske och hur de tänker att det kan bli möjligt att nå dit för att deras barn ska bli säkra. Utforska också vad de har för mål för sin egen del för att kunna nå målet att barnet blir säkert
• utforska vad andra involverade anser behöver ske för att barnen ska vara säkra
• formulera vad nästa steg skulle behöva bli för att nå dit. Vem skulle man behöva tala med, vem skulle behöva göra vad, vad skulle socialarbetarna säga behöver göras mer av samtal, kontakter mm för att komma vidare

Säkerhetsplaneringen

Det andra steget är att börja förbereda för en säkerhetsplan. Säkerhet är ju det centrala begreppet i Signs-of-safety (tecken på säkerhet) så vi har anammat detta begrepp och försöker jobba in det som ett arbetsbegrepp. Säkerhetsplan består i BBIC landet av både vårdplan och genomförande plan. Målformuleringarna i våra och övrigas säkerhetsmål blir vårdplanen. Stegen för att nå dit hör hemma i genomförandeplaner.

En säkerhetsplan handlar om att få igång en dialog som beskriver de regler, beteenden, arrangemang, rutiner, förändringar mm som krävs för att nå säkerhetsmålen. Det är alltså en process och inte en produkt. En säkerhetsplanering kan beskrivas som att det är 4 teman som ska beskrivas:

1. Vad är vi oroliga för kan hända barnet om ingen förändring sker? (Hämtas från beskrivningen av framtida risk)
2. Vad gör föräldrarna/nätverket och vi för att det inte ska hända? (Ansvaret måste ligga i familjen, hos föräldrarna och med stöd av nätverket. Professionellt stöd komplement. Beskrivning av regler, beteenden, arrangemang, rutiner, förändringar mm.
3. Om det som inte får hända ändå händer så kommer vi att göra….. Plan B, Plan C, Plan D etc. Vi måste ha en strategi för att hantera motgångar
4. Vilka personer är invigda och involverade som stödpersoner för föräldrarna och säkerhetspersoner för barnet/den unge. Signs-of-safety har ett utpräglat nätverkstänkande. Hållbara, långsiktiga lösningar i familjen kan inte byggas på närvaro av professionella. Det måste bygga på det föräldrar, barn och unga samt deras nätverk gör. De professionella måste ses som stöd och komplement. (Det är ett problem som gör mig riktigt bekymrad beträffande vårt arbete med barn och familjer att “familjebehandlare” så ofta görs till garanter för säkerhet.) Vi måste få till ett säkerhetsnätverk av personer som är invigda i vad vi är oroliga för och som är beredda och villiga att hjälpa till med att göra barnen säkra. En säkerhetsplan måste följas upp och det är en form av insyn, men för att skapa en kraft bakom denna insyn måste vi ha personer som ingår i det nätverk av människor runt barnen och familjen som är beredda att ta ansvar, finnas till hands, slå larm om det som inte får hända händer etc. Det är viktigt att fundera ut vilka personer som potentiellt skulle kunna vara barnets säkerhetsperson som då blir invigd, involverad och som barnet får träffa där vi pratar om att barnet kan prata med den personen och den personen kommer att hålla kontakt med barnet för att prata om hur det går och att allt är bra.

Involvera och delaktiggöra barnen

En av de viktigaste utvecklingsområdena för Signs-of-safety de senaste fem åren har handlat om hur vi kan bli bättre på att involvera och delaktiggöra barnen. Inte bara prata med dem, utan att verkligen delaktiggöra dem i processen att skapa säkerhet runt familjen, där de ombeds bidra med sina beskrivningar av vad de är oroliga o bekymrade över, vad de tycker fungerar bra i sin familj och sitt liv samt vad de önskar och hoppas på ska hända för att de ska må bra och deras familj ska må bra.

För detta har flera olika kreativa metoder vuxit fram. Det är 3-hus modellen, fén och trollkarlen (fairies & wizards), säkerhetshuset, framtidshuset och ord & bild berättelsen (words & pictures storybook)

3-hus metoden

3-hus modellen skapades ursprungligen av Nicki Weld och Maggie Greening på Nya Zealand. Det var från början två hus, och i samarbete med Andrew, när Signs-of-safety implementerades i Nya Zealand, lades det tredje huset – önskemhuset – till och 3-hus modellen var skapad. Ett mycket kreativt verktyg som vi kan använda i olika sammanhang och framförallt i samtal med barn är 3-hus modellen. Jag har en mer utförlig beskrivning av den modellen på “användbart material”-sidan. 3-hus modellen bygger på de tre huvud domänerna och är paketerat i en lite mer kreativ form som kan göra det lite lättare att prata om det vi behöver prata om. Det hjälper också oss att vara fokuserad och hålla oss till det

Fén och trollkarlen (fairy & wizard) är en variant av 3-hus modellen som är utvecklad av en socialarbetare i Australien vid namn Vania Da Paz. Hon deltog under 90 talet i de utbildningar som Steve och Andrew genomförde, men flyttade sedan från Perth. Hon funderade på hur hon skulle kunna använda sig av Signs-of-safety idéerna i samtal med barn och på det viset skapade hon fairy & wizard verktyget. Det bygger på samma tre grundfrågor som 3-hus modellen.

Säkerhetshuset

Sonja Parker, partner med Andrew Turnell från Perth, Västra Australien har utvecklat en idé för att involvera och delaktiggöra barnet i samtal om framtida säkerhet och vad som behöver hända för att barnet ska känna sig trygg. Det är en metod som hjälper barnet, på ett för barnet avpassat sätt, att tala om för oss vad säkerhet innebär för barnet.

Framtidshuset

Detta är också en idé som Sonja Parker har kommit på. Det är i praktiken ett alternativt sätt att ställa mirakelfrågan på till familjemedlemmar utan att göra det på det traditionella sättet. Mirakelt ritas upp i “huset”.

Ord & Bild berättelsen

En metod som Susie Essex utvecklade som ett sätt att förklara för barnen vad det är som händer i deras familj och deras liv. En allvarlig brist i vårt arbete är att vi ofta lämnar barn i okunskap om vad det är vi egentligen har bestämt, varför vi har gjort det, vad det är rent konkret vi gör och varför och vilka som är involverade och som har vetskap om vad som görs. Berättelsen skapas i samråd med föräldrar och nätverk.

Nätverkstänkande

Signs-of-safety har också ett starkt nätverkstänkande. Att ha nätverkssamtal i olika konstellationer och sammanhang är en del av detta. När det gäller säkerhetsplaneringen är det viktigt att vi har ett nätverk av människor runt barnen och familjen som är beredda att stötta, ta ansvar, finnas till hands men också slå larm om det som inte får hända händer etc.

Det är viktigt att tillsammans med familjen fundera ut vilka personer som potentiellt skulle kunna ingå i ett nätverk och vara barnets och familjens säkerhetspersoner. Dessa behöver då vara invigda i vad säkerhetsplaneringen handlar om. Det är också viktigt att barnet förstår säkerhetsplanen och vet vilka personer som ingår i nätverket och att barnet har en möjlighet att vända sig till dessa/några av dessa personer om barnet känner sig orolig, otrygg, ledsen etc.

Att hålla ett nätverksmöte väldigt strukturerat utifrån Signs-of-safety är ett mycket effektivt arbetssätt som skapar en tydlighet och en process för att komma vidare med en säkerhetsplanering.

Hör av dig om du vill komma igång och jobba med Signs-of-safety! Då kan vi köra igång en stimulerande metod-utvecklande process tillsammans för dig och din arbetsgrupp där jag går in i detalj på alla de saker jag har presenterat här ovan och vi tillsammans skapar en lärande och utvecklande process. Läs lite på min kurssida om hur jag tänker runt kurser, utbildning och implementering.

Från Dennis Saleebey; Strengths based practice in social work