Säkerhetsplanering

Syftet med våra utredningar måste vara att så snart som möjligt kunna börja prata framtida säkerhet för barnen/de unga. I de flesta utredningar, där det inte är en så allvarlig oro, kan vi göra detta på relativt kort tid och ofta i form av enklare överenskommelser med familjen. Vi kan t.ex hänvisa familjen till olika former av stöd som de själva får ta ansvar för.

I allvarligare lägen, det vi kallar hög-risk ärenden, måste vi arbeta mer noggrant och stringent. Ansvaret för förändringen måste fortfarande vara familjens och nätverkets ansvar, men socialtjänsten är också medansvarig då vi i dessa ärenden ställer krav på förändring. Kravet innebär att om det inte sker en förändring så är vi beredda att gå till beslut om ett omhändertagande.

Denna fas av vårt utredningsarbete kallar jag för “säkerhetsplanering”, för att hålla ihop en terminologi som överensstämmer med Andrew Turnells begrepp Safetyplanning.

Vi måste ha klart för oss att det är ett tidskrävande arbete att genomföra en säkerhetsplaneringsprocess. Att skapa det engagemang och den motivation som krävs förutsätter att vi träffas ofta under en kort tidsperiod.

Det är viktigt att vi skapar denna tid vilket vi kan göra genom att förändra vårt arbetssätt. Men att förändra vårt arbetssätt är inte helt enkelt. Det kräver ofta genomtänkta beslut i organisationen och det kräver målmedvetenhet och uthållighet. Vad krävs det för förändring i våra jobb-förutsättningar för att vi ska kunna arbeta mer intensivt i början av en utredning? Vad krävs för att kunna hålla ett nätverksmöte inom 1-2 dagar från det att behovet uppstår? Vad krävs det för att våra möten med föräldrar och barn ska bli mer fokuserade och effektiva? För våra ärendedragningar i grupp ska bli mer konstruktiva och effektiva? För att kunna avsluta låg-risk ärenden tidigare och begränsa vår dokumentation. Om vi kan åstadkomma de förändringarna är jag helt övertygad om att vi får mer tid över till att arbeta mer intensivt och effektivt för de barn som behöver det mest.

Vad kännetecknar en säkerhetsplan och vilka är de viktiga stegen dit?

En säkerhetsplan är något som vi skapar i en process med familjen för att identifiera och beskriva de konkreta förändringar, i vardagen för familjen, där tidigare problembeteenden ska förändras genom att vi mycket konkret och detaljerat beskriver “regler” inom familjen som visar HUR förändringen ska gå till. Dessa “regler” är något som måste utarbetas tillsammans med barnen, föräldrarna, deras privata nätverk och med synpunkter och reflektioner från det professionella nätverket.

Ett första steg i en säkerhetsplaneringsprocess är att säkerställa att alla involverade förstår den oro som utgör grunden för säkerhetsplanen. Det gör vi genom att prata med familjen om “Framtida oro”. Det är konkreta formuleringar, på vardagssvenska så att alla kan förstå, om vad vi är mest bekymrade över som kan hända barnen i en överblickbar framtid, om det inte sker en förändring. Allt arbete med att göra riskbedömningar går ut på att beskriva en prognos för sannolikheten att det barnet har farit illa av ska upprepas. Detta är en viktig punkt i processen. Om de personer som är involverade runt barnen inte förstår oron, och om vi tvistar och har dispyt om oron – i det privata och/eller professionella nätverket – då blir det mycket svårt att göra en hållbar planering. Alltså måste “Framtida oro” diskuteras noga. Vårt ansvar är att vi formulerar oss tydligt, konkret och på ett språk så att alla förstår oss. Sedan ska vi i dialog med övriga involverade diskutera detta, för att förhoppningsvis kunna hitta ett gemensamt fokus.

Nästa steget i säkerhetsplanen blir att involvera ett nätverk av viktiga personer runt barnet och att träffa dessa personer för att börja prata om säkerhetsmålen. VAD behöver hända i familjen för att det ska bli en förändring. Allas olika synpunkter på detta diskuteras, stöts och blöts. Olika synpunkter uppmuntras att lyftas fram.

Därefter kan en process ta vid med ett antal olika möten i olika konstellationer. Samtal med barnen för att hjälpa dem att beskriva vilka regler de vill ha i sin familj för att det ska bli bättre. Samtal med delar av nätverket kan behöva genomföras. Sittningar med föräldrarna kan behöva genomföras, där detaljer i säkerhetsplanen börjar preciseras. Frågor runt HUR, VAR, NÄR, VEM, VAD etc leder fram till alltmer konkreta beskrivningar av innehållet i säkerhetsplanen.

Här kan det vara mycket konstruktivt att, i ett möte som kan få ta en hel för- eller eftermiddag, arbeta sig igenom de 10 punkterna som jag formulerade för några år sedan (Se nedan). Det är först 3 frågeteman som utforskar motivation, därefter 2 frågor som utforskar vad som gör att förändringen ofta inte är enkel att åstadkomma samt vad som gör den möjlig. Efter det utforskas det som blir kärnan i säkerhetsplanen; det föräldrarna behöver göra och vilka strategier för motgångar som behövs.

Efter detta utforskas det stöd som kan behövas (för barnen och för föräldrarna) och nätverkets roll i att hjälpa till, att ta ansvar för barnen i sitt nätverk och att se vilket professionellt stöd som kan behövas.

Efter detta presenteras så idén om att använda sig av ORD & BILD berättelse metoden för att dokumentera säkerhetsplanen.

Slutligen så diskuteras uppföljningen. Vilka ska träffas, när, var och vilka “kontaktvägar” finns i nätverket om ett bakslag inträffar och hur ska vi då träffas. En fråga som handlar om att vi kan behöva göra o-annonserade besök måste också tas upp.

10 centrala teman att samtala om

  1. Vad är tecken på att vi har nått målen, hur ser vi det, vad är annorlunda då, beskrivning av kommande framsteg
  2. Varför är dessa mål viktiga, vad är vinsterna med att nå målen
  3. Vilka framsteg och positiva resultat har redan uppnåtts
  4. Varför kommer det inte att bli enkelt att nå de här målen?
  5. Vad är det som gör det möjligt att nå målen?
  6. Löftet: Vad är du beredd att göra och vad kan du göra för att bidra till att nå målen. Vilka problembeteenden och  problemutlösande faktorer kan de se – här behövs det konkreta regler för att bryta dessa.
  7. Vilka tänkbara motgångar/problem kan dyka upp framöver som kan hindra att nå målen
    Detta är ett tema som syftar till att identifiera tänkbara framtida problemutlösande faktorer. Vi behöver för vart och ett sådant tänkbart problem också definiera regler/planer för vad vi gör i så fall. Det handlar om att ha en plan-B, plan-C, plan-D etc
  8. Vilka stödpersoner kan hjälpa till
    - Till föräldrarna = personer i det privata/civila nätverket. Om det är mkt glest i släktledet kan man fundera över andra personer som föräldrarna kanske potentiellt skulle kunna involvera som stödpersoner. Det kan vara vänner, grannar, fastighetsskötaren, chefen/arbetskamrater,
    - Till barnen : Vilka personer kan bli barnens ‘säkerhetspersoner’ som dels barnet själv kan vända sig till om det skulle börja kännas jobbigt, oroligt osv i familjen. Det kan vara släktingar, kompis förälder, lärare, förskollärare etc. Dessutom kan man bestämma vilka säkerhetsföremål som barnen kan har för att signalera om de känner sig oroliga, rädda eller otrygga. Det kan vara en nalle, leksak, sten, flagga etc som ska stå på en viss plats i en viss position som alla som kommer hem till familjen ska kontrollera att den står på det viset, och barnet kan flytta den om det känns jobbigt, oroligt etc. Då ska stödpersonen tala med barnet och ev kalla till möte.
  9. Nu presenterar vi idén med ORD & BILD berättelsen. Det är två delar; först en förklarande del för barnen, särskilt de yngre barnen, allt det som händer i familjen nu? Särskilt viktigt om barnet, eller något syskon, är familjehemsplacerat, men även när det är omfattande hemmaplanslösningar. Processen bygger på att vi förklarar för barnen ‘vilka som är oroliga’, ‘vad de är oroliga för’ samt ‘vad är det som kommer att hända nu’. Den andra delen är att säkerhetsplaneringsprocessen leds av att vi parallellt gör en ORD & BILD dokumentation av planen. Innehållet blir då Framtida oro, Säkerhetsmålen, Nätverket och Reglerna. Det är en process i dialog med föräldrarna för att komma fram till vad som är en bra förklaring för barnen och sedan gör vi en ord- och bild berättelse med föräldrar, barn och ev ngn stödperson. Ord- och bildberättelsen kopieras sedan upp och delas ut till närmaste berörda som har kontakt med barnen och som kan behöva repetera förklaringen till barnen. OBS: Vid detta samtal presenteras endast idén med ORD & BILD berättelsen. Det är en process som vi sedan startar med barnen, föräldrarna och nätverket genom att boka in möten för att prata om vad som behöver hända och så jobbar vi med att skriva ner det i ORD & BILD berättelse form.
  10. Hur ska vi följa upp handlingsplanen. När? Vart? Hur ofta? Vilka ska vara med? Hur ska vi fira framstegen? Om vi jobbar på ordentligt nu i 3-4 månader och vi då kan se att det går framåt som vi har tänkt oss, hur ska vi fira det? Äta tårta tillsammans eller middag, eller gå ut på konditoriet eller…..? Vi kan behöva komma förbi o-annonserat också. En ganska stor grad av insyn och faktiskt också kontroll måste ingå i en säkerhetsplan i hög-risk ärenden och det måste vi prata om.

De här 10 punkterna/teman går man igenom tillsammans på mötet, en efter en. Hoppa inte mellan dem, utan håll er till dem. Skriv ut punkterna inför mötet och dela ut. Se varje punkt som en ‘ingångsfråga’ och arbeta med uppföljnings- och utforsknings frågor i varje tema/punkt.

Diskutera och utforska varje punkt så det blir detaljerade beskrivningar. Kom ihåg att fråga “vad mer?” Var uppmärksam och “problematisera” gärna svaren. Tänk på att familjemedlemmar och nätverk är huvudaktörer och var därför extra uppmärksam på att de får beskriva, definiera och ha den huvudroll de ska ha. Förändring i en familj bygger på att familjemedlemmar gör något själva. Sedan kan de behöva stöd, men var uppmärksam så det inte är övervikt på vad “andra” ska göra. Vaken tid under en vecka i en familj baserad på att man sover 8 timmar per natt är 112 timmar. Om familjen har stöd av t.ex familjebehandlare 4 timmar per dag/5 dagar i veckan så är uppgår det till 20 tim/vecka. Det betyder att familjen har 92 timmar vaken tid kvar per vecka….

Att arbeta i team med utredande socialsekreterare och familjebehandlare

Jag har länge reflekterat över de ibland ogynsamma processer och fenomen som uppstår mellan “utredare” och “familjebehandlare” i barnskyddsarbetet. Det är ganska vanligt att det uppstår ‘konflikter’ på olika sätt. T.ex att de olika personerna får olika “bilder” av familjen som skapar ‘konflikt’ runt mål och medel. Om utredningen har varit otydlig kan det leda till att familjebehandlarna gör en ‘egen utredning’ och sedan arbetar vidare på mål som de och familjen identifierar som kanske inte riktigt överensstämmer med vad barnen egentligen behöver för förändring. Det kan då finnas en risk för att det blir de vuxnas perspektiv som tar överhanden, den viktiga relationen kan gå före det viktiga barnskyddstänket. Ett annat problem kan vara att familjebehandlarna ser sig själva i första hand som “terapeuter” och inte som socialarbetare, och att de liksom ‘sitter in sig’ i sina roller där detta kan utmynna i ett förhållningssätt där man inte vill kännas vid ett myndighetsansvar för förändringen. Man intar liksom en “icke-vetande”, “utan agenda – position”. Det blir socialsekreteraren som ska vara ‘the bad guy’ och familjebehandlaren ‘the good guy’. Vi vet att relationen har störst betydelse för framgång i förändringsarbete och därför är det viktigt att vi alla har en fungerande arbetsallians – inte bara delar av oss. En riskfaktor här är att familjebehandlarna då kan hamna i en situation där de värdesätter relationen före ansvaret att ställa krav. Ytterligare ett problem som jag ser är att i familjebehandlingsgrupperna sitter de äldre, mest erfarna och rutinerade personerna och i utredningsgrupperna är det många unga, relativt nyutexaminerade och därmed också mindre rutinerade. Paradoxalt nog så är det de senare som måste arbeta med de tunga bedömningarna, besluten och den ängslan och de starka krafter det innebär. De erfarna behandlarna är ofta väldigt kvalificerade och besitter en god förmåga att bygga relationer, arbeta med processer, arbeta med frågandet och att kunna hålla ut och hålla huvudet kallt. Många utredare har utvecklat ett gediget utredande fokus där stringens runt barnets utsatthet, skada, risk samt styrkor, säkerhet och skydd utforskas professionellt.

Dessa båda kompetenser måste fungera ihop, och det är min övertygelse om att i högrisk-ärenden så måste vi arbeta mycket mer intimt tillsammans där vi alla delar samma ansvar runt säkerhetsplanen.

En viktig aspekt i detta är att det har byggts upp en praktikbaserad evidens om att  tänka ‘insats’, dvs “uppdragsförfarandet” kan bli farligt i hög-risk ärenden. Att utredande socialsekreterare gör sin utredning, sin bedömning och föreslår en familjebehandlingsinsats och att sedan familjebehandlarna startar upp sin process med familjen där utvecklingen sedan kan ta olika riktningar. När föräldrarnas vilja, motivation och kanske förmåga börjar svikta är det inte ovanligt att familjebehandlarna  ger upp sitt uppdrag och det blir “ärendet i retur” till utredarna och så ska en ny process startas upp. Ett par sådana vändor kan ta halvår och år, vilket innebär att barnen är kvar i förhållanden som inte är bra.

För att undvika dessa negativa processer i arbetet med hög-risk ärenden föreslår jag nu, och i mina utbildningar, att utredare och familjebehandlare ska börja arbeta som ett team – återigen; i hög-risk ärenden. Två socialsekreterare och två familjebehandlare bildar team när utredningen kommit till den punkt att vi kan slå fast att det är så allvarligt att vi har ‘krav’ på förändring – då går vi in i säkerhetsplanerings arbete i ett team.

En viktig vinst av detta är att de som jobbar med familjen kommer att ha ett mycket tydligt och klart gemensamt mål och alla hjälps åt på ett likvärdigt sätt att skapa säkerhetsplanen tillsammans med barnen, föräldrarna och det privata och professionella nätverket. Dels är det en arbetsfördelning, dels är det en kompetens förstärkning och dels är det en arbetsmiljö aspekt då det inte är hälsosamt att bära ett högrisk ärende på sina egna axlar och känna sig ensam i en sådan process.

När säkerhetsplanen sedan har fått innehåll, struktur och styrfart kan familjebehandlarna börja gå in i mer specifika “behandlingsuppdrag” som har utkristalliserat sig. T.ex att föräldrarna behöver ha samtalsstöd av olika karaktär eller att det behövs i perioder konkret stöd i vardags rutiner.

Akuta lägen och mer långsiktiga lägen

Ibland blir det akut och det behöver beslutas om omedelbara aktiviteter. Det är egentligen inte en säkerhetsplan utan det är just precis en akut lösning. Däremot kan detta akuta behov av aktivitet sedan dra igång säkerhetsplaneringen. Det är ofta i akuta, incident styrda situationer som det är ‘lättast’ att göra bedömningar. Det är så tydligt vad som behöver göras.

En säkerhetsplan är ett mer långsiktigt arbete med barnen, föräldrarna och nätverket. De akuta lägena måste hanteras och det kan vara en del av ett planerande och det handlar om att skapa säkerhet. Men det är viktigt att skilja på vad vi menar med begreppet säkerhetsplan. Det är som jag förstår praktiken i Signs-of-safety ett begrepp som bygger på en mer kontinuerlig process med familjen där deras ansvar över förändringen måste stå i centrum. Det akuta behovet av lösningar kan leda till en säkerhetsplanering men vi ska nog inte kalla ett akut lösningsbeslut för en “säkerhetsplan”.

Redskap och metoder

Med barnen:

  • 3-hus modellen
  • säkerhetshuset
  • hjälpa barnet med PlayMobil figurer att identifiera nätverk och beskriva händelser,

Med föräldrar:

  • Mappningen
  • Säkerhetshuset
  • ORD & BILD berättelsen
  • “Det annorlunda men liknande familjerollspelet”
  • Nätverkscirklarna för att identifiera personer i nätverket
Nätverksmöten
  • Akuta möten
  • Kartläggningsmöten
  • Planeringsmöten
  • Uppföljningsmöten

Att utveckla vårt arbetssätt där vi skapar mer tid och utrymme för att jobba mer aktivt med säkerhetsplaner tillsammans med barn, föräldrar och deras nätverk handlar för mig om det sociala arbetets själ och hjärta. Hur kan vi börja prata om de förändringar som kan behöva göras för att nå dit?

Att starta dessa processer är ju utredningens mål, och att komma hit så snart som möjligt måste vara en meningsfull strävan.


I de allvarligaste ärendena kan våra formuleringar av “framtida oro” stå som ‘icke förhandlingsbara minimikrav’ och familjen och deras nätverk har det att förhålla sig till för att undvika att barnen placeras eller inte kan flytta hem.
I de allvarligaste ärendena kan våra formuleringar av “framtida oro” stå som ‘icke förhandlingsbara minimikrav’ och familjen och deras nätverk har det att förhålla sig till för att undvika att barnen placeras eller inte kan flytta hem.