Säkerhetsplanering

Att arbeta enligt Signs-of-safety handlar om att så snart som möjligt kunna börja prata framtida säkerhet för barnen/de unga. Jag kallar denna del av utredningsprocessen för “säkerhetsplanering”, för att hålla ihop en terminologi som överensstämmer med Andrew Turnells begrepp Safetyplanning.

Detta motsvaras av vårdplan och genomförandeplan i våra handläggnings- och dokumentationsrutiner.

Vi måste ha klart för oss att det är ett tidskrävande arbete att sätta igång, leda och fullfölja den process en plan för framtida säkerhet innebär och att skapa det engagemang och den motivation som krävs. Det är viktigt att vi skapar denna tid vilket vi kan göra genom att förändra vårt arbetssätt. Min erfarenhet är att vi lägger ner oproportionerligt mycket tid på att kartlägga, ta referenser och genomföra samtal av olika slag och att vi lägger ner orimligt lite tid på att involvera och delaktiggöra familjen och barnen i en planering för framtida säkerhet. Det är också ett problem, anser jag, att vi så snabbt tänker “insatser” och att det är så vanligt att föräldrar får förslag på dessa “insatser” som de ska ta ställning till, istället för att vi jobbar mer med beskrivningar av VAD det är som måste bli annorlunda i familjen och HUR vi ska nå dit. Först därefter anser jag att frågan om eventuellt stöd i form av “insatser” kan diskuteras.

En säkerhetsplanering är inte ett beslut eller en bedömning – det är en process som måste hållas levande och ständigt utvärderas.

När vi skapar en säkerhetsplan är det fyra teman som vi måste ha delaktighet runt:

  1. Vad vi är bekymrade över rörande barnens framtid om det inte sker en förändring
  2. Vad som måste ske för att det inte ska bli så i konkreta vardagliga beskrivningar av regler, beteenden, arrangemang och rutiner
  3. Att vi har ett nätverk av personer runt barnen och föräldrarna i olika sammanhang
  4. Att planeringen ska följas upp noga under tillräckligt tid

För att involvera barnen kan vi arbeta med 3-hus intervju och att vi arbetar med säkerhetshuset med dem. Föräldrar och nätverk kan också vara involverade i 3-hus samtal och i arbetet med säkerhetshuset.

Nätverksmöten – Signs-of-safety möten – är givetvis centralt i detta arbete. Jag tänker att vi har 2 olika sorters “signs-of-safety”-möten. Det första är “kartläggningsmötet” där vi kallar involverade för att tillsammans tala om vad vi är bekymrade över, hur allvarligt det är och att vi processar detta med en strävan i att åstadkomma en bild som vi kan arbeta vidare från. I slutet av ett sådant möte bör man börja dra lite i frågan “vad behöver ske för att ni ska bli mindre bekymrade/se framsteg?”

Det andra mötet är “planeringsmötet” där kartläggningen är gjord och frågan handlar om hur vi ska gå vidare. Det kan t.ex vara inför en hemtagningsbegäran från förälder, eller att vi är snudd på placering, men ser att vi kan göra ett försök att undvika det, eller att vi har en allvarlig problematik i familjen som alla vill komma tillrätta med.

Jag har utvecklat en struktur för ett samtal i ett planeringsmöte. Det är inspirerat av Ben Furmans tankar från ReTeaming processen och Andrew Turnells tankar om säkerhetsplaneringen.

Genomförandet
Förutsättningen för det här mötet är alltså att vi har en målformulering som det är så mycket konsensus kring som är möjligt. Det är viktigt att målformuleringen inte får spreta åt diametralt olika håll. Märker vi att det är risk för detta får vi backa ett steg o ta tag i dessa frågor inför ett planeringsmöte

10 centrala teman att samtala om

  1. Vad är tecken på att vi har nått målen, hur ser vi det, vad är annorlunda då, beskrivning av kommande framsteg
  2. Varför är dessa mål viktiga, vad är vinsterna med att nå målen
  3. Vilka framsteg och positiva resultat har redan uppnåtts
  4. Varför kommer det inte att bli enkelt att nå de här målen?
  5. Vad är det som gör det möjligt att nå målen?
  6. Vilka tänkbara motgångar/problem kan dyka upp framöver som kan hindra att nå målen
    Detta är ett tema som syftar till att identifiera tänkbara framtida problemutlösande faktorer. Vi behöver för vart och ett sådant tänkbart problem också definiera regler/planer för vad vi gör i så fall. Det handlar om att ha en plan-B, plan-C, plan-D etc
  7. Löftet: Vad är du beredd att göra och vad kan du göra för att bidra till att nå målen
  8. Vilka stödpersoner kan hjälpa till
    - Till föräldrarna = personer i det privata/civila nätverket. Om det är mkt glest i släktledet kan man fundera över andra personer som föräldrarna kanske potentiellt skulle kunna involvera som stödpersoner. Det kan vara vänner, grannar, fastighetsskötaren, chefen/arbetskamrater,
    - Till barnen : Vilka personer kan bli barnens ’säkerhetspersoner’ som dels barnet själv kan vända sig till om det skulle börja kännas jobbigt, oroligt osv i familjen. Det kan vara släktingar, kompis förälder, lärare, förskollärare etc. Dessutom kan man bestämma vilka säkerhetsföremål som barnen kan har för att signalera om de känner sig oroliga, rädda eller otrygga. Det kan vara en nalle, leksak, sten, flagga etc som ska stå på en viss plats i en viss position som alla som kommer hem till familjen ska kontrollera att den står på det viset, och barnet kan flytta den om det känns jobbigt, oroligt etc. Då ska stödpersonen tala med barnet och ev kalla till möte.
  9. Hur kan vi förklara för barnen, särskilt de yngre barnen, allt det som händer i familjen nu? Särskilt viktigt om barnet, eller något syskon, är familjehemsplacerat, men även när det är omfattande hemmaplanslösningar. Processen bygger på att vi förklarar för barnen ‘vilka som är oroliga’, ‘vad de är oroliga för’ samt ‘vad är det som kommer att hända nu’. Det är en process i dialog med föräldrarna för att komma fram till vad som är en bra förklaring för barnen och sedan gör vi en ord- och bild berättelse med föräldrar, barn och ev ngn stödperson. Ord- och bildberättelsen kopieras sedan upp och delas ut till närmaste berörda som har kontakt med barnen och som kan behöva repetera förklaringen till barnen.
  10. Hur ska vi följa upp handlingsplanen. När? Vart? Hur ofta? Vilka ska vara med? Hur ska vi fira framstegen? Om vi jobbar på ordentligt nu i 3-4 månader och vi då kan se att det går framåt som vi har tänkt oss, hur ska vi fira det? Äta tårta tillsammans eller middag, eller gå ut på konditoriet eller…..?

De här 10 punkterna går man igenom tillsammans på mötet, en efter en. Hoppa inte mellan dem, utan håll er till dem. Skriv ut punkterna inför mötet och dela ut.

Diskutera och utforska varje punkt så det blir detaljerade beskrivningar. Kom ihåg att fråga “vad mer?” Var uppmärksam och “problematisera” gärna svaren. Tänk på att familjemedlemmar och nätverk är huvudaktörer och var därför extra uppmärksam på att de får beskriva, definiera och ha den huvudroll de ska ha. Förändring i en familj bygger på att familjemedlemmar gör något själva. Sedan kan de behöva stöd, men var uppmärksam så det inte är övervikt på vad “andra” ska göra. Vaken tid under en vecka i en familj baserad på att man sover 8 timmar per natt är 112 timmar. Om familjen har stöd av t.ex familjebehandlare 4 timmar per dag/5 dagar i veckan så är uppgår det till 20 tim/vecka. Det betyder att familjen har 92 timmar vaken tid kvar per vecka….

Återträffen
Min erfarenhet är att det skapas mycket positiv energi i ett sådant här möte, och det är så att folk vill gärna tänka positivt och generöst. För att ge alla en chans att låta det man har kommit fram till sjunka in och försäkra oss om att det inte är en överoptimistisk plan är det bra att alla träffas igen efter 1-2 veckor för att vi kan bekräfta att alla verkligen är med på planeringen

Jag anser att barn kan och för det mesta bör vara med på dessa möten. Om de inte är att det är viktigt att någon i så fall har träffat barnen och intervjuat dem, t.ex utifrån 3-hus modellen och/eller säkerhetshuset, för att få deras beskrivningar till mötet.

Att utveckla vårt arbetssätt där vi skapar mer tid och utrymme för att jobba mer aktivt med säkerhetsplaner tillsammans med barn, föräldrar och deras nätverk handlar om det sociala arbetets själ och hjärta.

Att starta dessa processer är ju utredningens mål, och att komma hit så snart som möjligt måste vara en meningsfull strävan.