Hur fungerar BBIC och Signs-of-Safety tillsammans?
(Reviderad 2010-06-07 efter 3 års erfarenhet av att utbilda och handleda utifrån Signs-of-safety)
Många ställer sig säkert frågan. Det är ett stort implementeringsarbete på gång i landet och personal ska lära sig BBIC och få det att fungera med datastöd, rutiner och dokumentation. Att det lätt uppstår en rädsla för att starta upp något nytt som man kanske är rädd för konkurrerar med allt detta arbete är förståeligt. Därför har jag skrivit denna sida också.
Jag menar att Signs-of-Safety kompletterar och förbättrar arbetet med BBIC. BBIC är ursprungligen en behovsbedömningsmodell utvecklad i England – The Intregrated Children System, eller The Needs Framework som det också kallas i mer vardagligt språkbruk over there. BBIC är både ett verksamhetssystem i förvaltningen med ett datastöd för all dokumentation och en checklista/manual för att säkerställa att all nödvändig information om barnets behov tas med i bedömningen. På det viset blir det ett system för utredning av barns behov, föräldrars förmåga och familjekontexten. Socialstyrelsen och dess BBIC-grupp är ganska noga med att säga att BBIC inte är en metod utan ska ses som ett verksamhetssystem. För detta har också en omfattande arsenal av formulär och dokument skapats. Det som är viktigt är att vi kommer ihåg att kärnan i det sociala arbetet handlar om hur vi talar med barn, föräldrar, deras nätverk och övriga involverade. Det är vår förmåga att skapa dialoger som bygger partnerskap som avgör om vårt arbete leder till en förändring eller inte. Ett alltför starkt fokus på formulär och manualer kan i värsta fall stärka de paternalistiska inslagen i vårt arbete. En utveckling där alltmer av socialarbetares tid går åt till att fylla i formulär är problematisk och leder givetvis till att mindre tid går till kärnan i det sociala arbetet – samtal med barn, föräldrar och övriga. Om utrymmet för att i personalgruppen utveckla kreativa metoder för att involvera och delaktiggöra barn, föräldrar och övriga minskar på grund av ökad tid framför datorerna så är det en oroväckande utveckling som vi måste se upp med. Det är viktigt att vi levandegör arbetet och inte låter manualer, byråkratiska rutiner, kartläggningsinstrument och formulär dominera och styra vårt arbete. Det som räknas är hur väl vi lyckas skapa förändring för de barn som är aktuella inom socialtjänsten och för det behöver vi metoder som fokuserar på att involvera och delaktiggöra barn, föräldrar och andra i hållbara, förankrade säkerhetsplaner – Det är här Signs-of-safety blir ett starkt bidrag som kompletterar och förbättrar BBIC.
Samtidigt har BBIC sannolikt inneburit en behövlig skärpning med ökad noggrannhet och stringens i arbetet där syftet är att barnets behov, föräldrarnas förmåga och familjens situation i övrigt ska kartläggas på ett rättvisande och ingående sätt. Signs-of-safety betonar också detta behov av stringens och noggrannhet. Begreppen Rigor and Grace syftar på detta.
Signs-of-safety är ett säkerhetsfokuserat, styrkebaserat och samarbetsstyrt arbets- och förhållningssätt som skapades av Andrew Turnell och Steve Edwards från Australien under 90-talet. De ville förändra synen på barnskyddsarbetet, från att vara ett mycket myndighetspräglat, expertstyrt arbetssätt baserat på ett mer eller mindre paternalistiskt förhållningssätt till att bygga mer på samarbete och partnerskap med barn, föräldrar och nätverk. Deras strävan var och är att organisera utredningsarbetet på ett jordnära, handfast och konkret sätt mot direkta förändringar i barnets och familjens tillvaro för att uppnå tillräcklig säkerhet för att kunna avsluta ärendet. Andrew Turnell är idag en internationellt uppmärksammad auktoritet inom området och leder flera stora implementeringsprogram i USA, Canada, England, Västra Australien samt i Holland och har utbildat 1000-tals socialarbetare världen över, inklusive Sverige. Signs-of-safety har vuxit, förnyats och utvecklats och är i ständig förändring under Andrew’s ledning och inspiration. Besök hans hemsida på www.signsofsafety.net.
Signs-of-safety bidrar till BBIC genom att det:
- Innehåller en uppsättning konkreta och konstruktiva idéer och metoder i att samtala med familjemedlemmar och övriga involverade, privatpersoner såväl som professionella. Dessa idéer kommer från den lösningsfokuserade, systemiska och cirkulära intervjumetodiken, narrativt arbete och genom att utveckla ett reflekterande förhållningssätt
- Bygger på en konkret och konstruktiv riskbedömning utifrån ett allsidigt perspektiv
- Fokuserar på tydliga och konkreta mål som beskriver framtida säkerhet för barnet
- Definierar Säkerhet som “styrkor och resurser som fungerar som skydd för barnet/den unge över tid” och
- Lägger stor vikt vid skapandet av hållbara säkerhetsplaner (kombination av vårdplan och genomförandeplan, som är mkt konkret och detaljerad och som utformas i hög grad av delaktighet med barn, föräldrar och andra involverade).
- Betonar vikten av samarbete med barn, föräldrar och alla övriga involverade – såväl privatpersoner som professionella.
I Signs-of-safety arbetar vi med en till sin struktur mycket enkel kartläggningsmodell. Den bygger på fyra grundläggande frågor:
- Vad är vi bekymrade över
- Vad fungerar väl i familjen
- Vad skulle behöva hända
- Hur är barnets situation på en skala där 10 är att det är tillräckligt säkert för socialtjänsten att avsluta ärendet och 0 är att barnet måste placeras
Hantverket är dock betydligt mer komplext och för att arbeta med dessa fyra grundfrågor behöver vi utveckla vår kompetens i att arbeta med frågandet. Signs-of-safety är en “frågebaserad metod, inte en expertstyrd metod” menar Andrew. Genom att mycket detaljerat och på ett vardagsnära sätt samtala med alla familjemedlemmar och övriga involverade om dessa fyra områden skapar vi en bild som vi gemensamt kan bedöma. Detta sätt att arbeta med familjemedlemmar och övriga skapar en tydlighet och överblick som blir den komplettering och förbättring av BBIC som jag syftar på ovan. Med en överblick och tydlighet som denna kartläggning skapar blir det enklare och effektivare att göra en analys och bedömning utifrån triangeln. Därefter är det viktigt att gå vidare till att få igång en förändringsprocess. Det gör vi inte genom att föreslå insatser som vi hoppas föräldrarna ska tacka ja till. Det är ett tidskrävande arbete som bygger på att vi tydliggör vad vi ser som framtida risk. Nästa steg blir att detaljerat och på ett vardagsnära sätt tala om vad som behöver förändras i familjen i termer av regler, rutiner, beteenden och arrangemang så alla involverade kan känna sig säkra på att det som är framtida risk inte inträffar. Signs-of-safety bygger mycket på ett nätverkstänkande, och därför är det en viktigt motor i säkerhetsplaneringen att vi inviger och involverar personer som kan ingå i ett säkerhetsnätverk runt barnet.
Det finns inga motsättningar mellan BBIC’s grundprinciper och Signs-of-safety. Däremot ser jag en risk med att BBIC’s formulär och dokument fragmenterar utredningsarbetet och på så sätt motverkar sitt eget syfte – att vara en modell som bygger på en systemisk helhetssyn. Det råder också en ganska tydlig samstämmighet i en kritik mot BBIC att det har resulterat i att vi lägger ner mer tid på dokumentation och på så sätt får mindre tid över för att prata med och involvera samt delaktiggöra barn, föräldrar och övriga berörda. Styrkan med BBIC är strävan efter noggrannhet och stringens i utredningsarbetet och att barnets situation ska bli väl utredd. Även att insatser ska bli väl planerade, genomförda och uppföljda. Triangeln har en styrka i analys och bedömning.
Signs-of-safety beskrivs av många som en direktlänk till vad det sociala arbetets själ och hjärta egentligen handlar om. Det är viktigt att BBIC kompletteras med detta och därför är det bra att kombinera Signs-of-safety och BBIC.
